Me, myself and I

Välkommen hit!
Här läser du om min färd genom ivf:er och äggdonation.

måndag 29 december 2014

Glad

Jösses, jag har en sån redig bihåleinflammation! Det värker, bultar och snoras. Jag hoppas innerligt att allt går över tills det är dags för FET. Jag vill vara frisk när det är dags, inga basilusker som förstör något...

Julen har varit otroligt bra trots bihålesjuka och krasslighet. Det gör liksom inget när man har familjen omkring sig. 
Och snart är det nyårsfirande med en kompis till Mini. Det blir också urmysigt!

Åååh, allt är så braaaa! Jag njuuuuter!
Och 2015 kommer att bli så galet bra. Med mage eller utan.

Kramar!

torsdag 25 december 2014

Skönt

God fortsättning på julen så här på juldagen!

Själv är jag sjuk och det känns sisådär. En riktig dunderförkylning med lite feber och extrem hosta. Mini har samma sak men mådde sämre än jag (barnakuten fick ett besök) och hon är lite bättre nu så hon har fått gå ut för första gången på 10 dagar (!). Så vi har verkligen mått pyton!

Trots sjuka så har vi besök av pappa med fru och vi har mysigt. Galet mysigt, faktiskt.
Det enda jag kan gnälla på är mig själv. Jag är en hormonell höna. Först förstod jag inte vad det var med mig men idag kom jag på att det måste vara hormonerna. Jag är så himla obalanserad i humöret och känner inte riktigt igen mig själv. T.o.m. pappa påpekade att jag är så otålig. Han vet inte att vi gör ett försök till just nu så han måste tro att jag är galen... Eller, ja, lite märklig i alla fall.
Jag har aldrig tidigare märkt hur mycket jag blir påverkad av hormonerna. Det är stor skillnad på mig nu och för en månad sedan bara. Jag känner mig mer känslosam och det går upp och ner hela tiden, och det är tusen känslor.

Men snart är det över. Det ska bli såååå skönt! Och det är skönt att ha den vetskapen den här gången. Jag känner ingen oro alls. Bara ett slags lugn. Antingen får vi ett syskon eller så fortsätter vårt sköna liv som det är. Utan hormoner och piller.
Skönt!

Kramas

tisdag 23 december 2014

Spikat

Nu har jag fått en tid för insättning: den 5/1 kl 15. Då smäller det!
Flyg och hotell är bokat också.
Jösses, det är verklighet!

Kramar

fredag 19 december 2014

Det magiska talet

7 mm. Den är 7 mm! Helt perfekt.
Jag andas ut en stund.

Kramar!

torsdag 18 december 2014

Det går framåt

Åh, jag blir galen på det här med min mailadress!
Jag hade en som var så bra. Jag har den i och för sig fortfarande men jag kan inte logga in på den. Jag trodde mig faktiskt veta lösenordet men jag kommer bara inte in. Det är en hotmailadress och jag har svarat på en massa frågor så att de (msn)  ska kunna hjälpa mig att ställa tillbaka lösenordet, men tydligen så svarar jag inte "rätt" på frågorna så de vägrar att öppna mailkontot åt mig. Suck!
Så förlåt om jag inte svarat på mail… Jag funderar på att öppna en ny mailadress istället men har inte bestämt mig ännu. Vi får se hur jag gör.

Det går bra med pillerknaprandet. Jag är lite fundersam bara. Det är lite rosa slem (ursäkta detaljerna…) som kommer på pappret då och då och jag kan inte minnas att jag varit med om det tidigare. Det kanske är helt ok att det är så? Jag försöker tänka positivt och att det bara är en långsam läkning från hysteroskopin och att det inte har någon som helst betydelse. Men ändå… Ni vet hur man nojjar när det kommer till sånt här. Och analyserar.
Jag ska fråga Fru Gyn imorgon om det tänkte jag.

Idag är jag ledig med en febrig liten Mini. Det betyder inte att det är lugnt direkt… Nej då, det är full fart trots feber.

Kramas där ute!

måndag 15 december 2014

ÄD i siffror

Och så ringde jag Fru Gyn. På fredag morgon ska jag dit och kolla slemhinnan.
Det känns nästan lite märkligt men ändå spännande. Bara så där.
Hon frågade vilket försök i ordningen det är efter att Mini kom till världen.
"Oj, det vet jag inte", svarade jag.
Nu ser jag att det är sjätte ÄD-försöket efter Mini. Oj!
Och trettonde försöket (både IVF och ÄD) totalt.

Kramar

Dubbelgardering

Idag fyller Fina M år. Jag ser fram emot firandet ikväll som inte blir så speciellt storslaget, snarare mysigt. Helt i stil med vad han gillar.
Idag är jag hemma från jobbet. Ni förstår i torsdags när jag gjorde hysteroskopin, så såg en sjuksyster hur jag blödde från örat. Hon och en läkare tittade men såg inget speciellt mer än själva blodet så klart.
Jag blev inte så orolig men sov däremot väldigt mycket och har varit ganska hängig över lag sedan dess. Igår hade jag väldigt ont i öronen och insåg att jag borde gå till doktorn. Sagt och gjort, imorse gick jag dit och nu ligger jag hemma med penicillin och örondroppar. Det var visst en inflammation i örat. Inte så konstigt nu när jag tänker på det, eftersom Mini har en benägenhet att hela tiden vilja stoppa in fingrarna i mitt öra när vi sover. Vet inte varför men hon tycker väl att det är mysigt eller nåt… Lite irriterande kan det vara men jag har inte brytt mig så mycket om det. Jag tar bort hennes hand om jag blir störd av det (vilket jag i och för sig blir när jag blir väckt av att hon är där mitt i natten och petar mig i örat!). Läkaren sa att små smutsiga barnfingrar inte ska vara i öronen. Inget ska vara i öronen, hahaha! Inte så konstigt att det blivit inflammerat.
Jag är ingen förespråkare av penicillin, men så här inför vårt sista FET så känns det riktigt bra att knapra lite antibiotika. Så att det inte finns en tillstymmelse till basilusker i kroppen som kan störa processen i onödan. Nu jäklars ska ett guldägg fästa och växa till sig ordentligt! Jag vill, jag vill, jag vill!
Det känns som en dos antibiotika nu och sen lite kortison efter insättningen är en perfekt kombo.
Lite Trombyl, Omega3 och C-vitamin på det också så har vi gjort allt känns det som. Jag har förresten mailat kliniken och sagt att jag börjat medicineringen och att vi vill ha två embryon insatta med assisted hatching (AHA). Gärna med "klister". Nu kör vi hängslen och svångrem. Typ.

Stormiga kramar!

lördag 13 december 2014

Lucia

Idag har vi haft en heldag på Skansen och deras julmarknad. Jösses, vad jag har småätit i varje litet stånd! Smällmätt!
Mini sov i den gamla vagnen som vi aldrig använder numer. Åh, vad hon njöt av att ligga nerkurad i den gamla Voksin! Hon somnade galant efter korv, lussekatter och våfflor.
Och jag har kommit ihåg alla piller idag. Första dagen med piller. Spännande!
Och jag har surfat på flygbiljetter redan... Nu vill jag ha detta överstökat. Det är dock lite spännande trots allt... Pirr!

Nu har visst Mini badat klart. Det blir lite senare kvällar när hon sover på dagen, hehe...

Luciakramar på er där ute!

fredag 12 december 2014

Omstart!

Jag blöder lite fortfarande men det är så lite att jag inte ens behöver något skydd. Det blir bara lite mörkrosa på toapappret. Så det känns helt ok nu alltihop.

Jag mailade kliniken och berättade om att allt såg bra ut och att jag just haft mens. Och så frågade jag när jag kan börja och att jag gärna gör en insättning en fredag eller måndag då jag ska vara ledig de dagarna i januari (åååh, jag ska bara hänga med Mini! Underbart!! Lyx.).
Jag har fått svar också. Jag börjar imorgon!! Det var vi nog inte så beredda på här hemma vill jag lova.
Då blir schemat så här:
- Pillerstart imorgon, 13/12; Progynon 2 mg, 3 gånger om dagen.
- Slemhinnekoll den 22/12; får inte glömma att ringa Fru Gyn på måndag och kolla om hon jobbar då!
- FET  den 5/1.

Jösses… Snabba puckar.

Önskar alla en lugn och fin Luciavaka. Själv firar jag med pepparkakor med cambozola och ett glas vin. Mini somnade kl 18 idag efter en kul men utmattande luciafirardag på dagis. Med sin fina pepparkaksklänning så klart eftersom pepparkakor är det bästa som finns.
Och snart somnar nog jag också. Det tar på krafterna att samla ork för nytt försök. Men det är det värt.

Kram på er!

torsdag 11 december 2014

Klart

Nu är det gjort.
Läkaren sa att allt såg jättebra ut så inget ingrepp gjordes... Det känns nästan lite synd för då är det ju inget som är nytt inför nästa försök. Men det är så klart skönt att allt såg bra ut!
Dock så blev det ett litet hål på livmodern så jag har fått ligga kvar för uppföljning.
Det är inte helt ovanligt att sånt händer så jag känner mig inte orolig. I förebyggande syfte har jag fått antibiotika också.
Kl 14 blir jag utskriven och jag har sovit ända till nu. Så galet trött! Men så har jag inte ätit sen igår heller... Nu har jag äntligen fått kaffe och smörgås. Gudagott!
Och ordinationen är att åka hem och vila ännu mer. Det låter strålande!


Kramar och tack till er som är så otroligt snälla och stöttande jämt.

onsdag 10 december 2014

Klockan klämtar

Jodå, det är inga problem att ha mens. Jäss! 
Kl 7:30 har jag tid och jag får inte äta efter midnatt. Fina M ska hämta mig vid lunch och så kör han hem mig.
Äntligen blir det här av. Nu känns det som att vi går "all in". Nu gör vi allt vi kan. Sista gången. Sen är det äntligen slut på alla behandlingar. Åh, vad skönt det ska bli när det är över!
Erhm, det låter nästan som att jag tror att det går åt skogen... Jo, lite så känns det faktiskt. Det skulle vara så overkligt att vara gravid igen. En sån tur kan jag ju bara inte ha!

Nu ska jag äta lite till... Så att jag inte försmäktar imorgon.

Kramar!

Klantig?

Tack goa ni!

Igår kom mensen som en störtflod. Den blev lite försenad eftersom min ovana att ta piller numera, skapade några glömska tillfällen under Primolutkuren. Förbenat irriterande! Jag undrar om det är "tillåtet" att ha mens när man gör hysteroskopi?
Om inte blir jag såååå matt...på mig själv.

Måste googla!

Kram

torsdag 4 december 2014

Tidplan

Så var jag inne träsket igen:

"If everything will be good, then embryo transfer will be in the end of January –beggining of February."

Klinikens svar när jag frågade hur snart jag kan göra ett försök efter hysteroskopin...
Nu pirrade det till lite i magen faktiskt. Spännande!

KRam

söndag 30 november 2014

Snart så!

Första advent.... Alla som följt mig ett tag vet att det är en stor dag för mig.
Det var då jag blev gravid första gången. Jag gick, nej, svävade, i snön bort till bageriet och köpte lussebullar. Och hela världen glimmade BARA mot mig.
Sen kom missfallet.
Men, men, det är längesedan nu och jag är inte direkt ensam om varken att bli gravid eller att få missfall. Så ser det ofta ut när man kämpar för att få ett barn i sitt liv. Men fasiken, vad hårt livet är ibland.

Så... Hur går det nu då?
Jo, den 11/12 har jag tid för hysteroskopin. Det räknas visst som en mindre "operation" eftersom det är en slags skrapning. Dagen innan ska jag ringa till OP och fråga vilken tid jag ska infinna mig. Jag får åka hem några timmar efter ingreppet men inte köra bil då.
Just nu knaprar jag också Primolut på eget bevåg, för jag läste att det är bra om man har haft mens hyfsat nyligen innan de utför ingreppet. Och jag har inte haft mens sedan sista försöket i juli!
Just därför tänker jag extra mycket på det här. Utebliven mens. Jag får svettningar i tid och otid. Och jag är ständigt trött och lite nere. Klimakteriet har anlänt på riktigt.
Och just därför kan jag ibland känna att jag inte ska försöka få fler barn. Bara följa tidens gång liksom. Sen kommer jag på mig själv att tycka att det är en befängd tanke. Jag har en möjlighet att försöka få ett barn till och det är verkligen på gärdsgår'n så det är klart att vi ska försöka igen! Jag har lidit tillräckligt i allt kämpande mot barn så jag, för att uttrycka mig helt korrekt, skiter i sånt som mens eller icke mens. Vi gör ett försök till. Jag orkar och jag kan. Och jag HOPPAS, så klart.
Det blir vårt absolut sista försök. Jag vill inte mer sedan. Det räcker så bra det här livet som vi har nu. Det är helt fantastiskt! Jag vill inte riskera något, för så kan det också kännas ibland (tack för era fina kommentarer i tidigare inlägg!).
Och går inte det här sista försöket vägen så kan jag äntligen få myyyycket lägre doser hormoner enbart för att få lite styr på klimakteriebesvären. Det kan jag inte göra nu eftersom vi ska försöka igen, och det är väldigt jobbigt ibland. Jag kunde inte riktigt föreställa mig hur jobbigt det kunde bli, faktiskt. Så det finns en risk att bloggen blir en klimakterie-häxe-blogg istället, moahahaaa! Skojja!

När jag nu gör operationen den 11/12, så undrar jag när jag kan börja nästa behandling. Jag menar, jag måste ju bli fullt läkt innan vi kan köra igen. Undrar hur lång tid det tar? En månad? Jag skulle så gärna vilja göra en insättning någon gång i januari, februari... Den största anledningen till det är att jag är ledig två dagar i veckan då så det skulle fungera så bra att åka iväg då. Slippa ta semester, ljuga på jobbet och så.

Nåväl, det är så det ser ut just nu.

På vardagsfronten så har vi äntligen flyttat in i vårt nybyggda hus och bråkar lite rent ekonomiskt med entreprenören som är det största spån som gått i ett par skor. Men det löser sig. Det gör det alltid. Och jorden snurrar vidare, så det är inte hela världen.
Vi pratar mest om husmålning och inredning och vi har investerat i dyr och fin soffa. Tänka att få lägga pengar på sånt istället för på graviditetsförsök. Lyx!


Kram

söndag 12 oktober 2014

Kallelsen

Återigen har det gått en tid sedan senaste inlägget. Det är inte riktigt meningen utan det bara blir så.
Naturligtvis så läser jag era kommentarer. Om och om igen. De är verkligen kloka ord vartenda ett av dem ni skrivit. Tack! Era ord har faktiskt hjälpt mig mycket i mina tankar. Ni är ovärderliga.

Här hemma pratar vi inte längre om försöket. Det blir lite för mycket helt enkelt. Just nu fokuserar vi på roliga saker som har med huset att göra. Det är mycket som ska göras; nya möbler, planera trädgård, måla huset…. Faktum är att jag skulle kunna starta en hus och hem-blogg istället, hahaa! Tror att jag kan varenda inredningssajt vid det här laget…

Jag har fått kallelsen till hysteroskopin, men tiden jag fick fungerade inte alls så jag ringde och bad om att få en ny tid i december. Då kommer jag inte att jobba lika mycket och kan lätt ägna en hel dag eller två för ingreppet. För ska vi nu genomgå ett försök till så vill jag göra det i lugn och ro. Jag vill inte känna stress eller minsta obekvämhet. Jag tror att jag vill försöka en sista gång. Fina M däremot är nöjd så det kan bli en diskussion kring försöket. Men jag känner att vi måste ta den. Det får bli i december.
Det kanske låter som att vi stoppar huvudet i sanden, men det känns inte så. Det känns bara som att vi tar en sak i taget, och just nu måste vi få fixa till vårt hem så att det blir beboeligt och mysigt.

Igår hade vi förresten besök av två kompisar som har ett barn i Minis ålder och en liten tremånaders. En otroligt liten söt unge! Jag fick hålla henne men konstigt nog så visste jag inte riktigt hur jag skulle hålla. Det var som om jag aldrig hållit i ett barn. Mycket märklig känsla.
När familjen anlände så hade de med sig skötväskor, liggvagn, blöjor, filtar, hela kånkarongen… Och när mamman satte sig i soffan för att amma så kände jag bara ett "vad skönt att slippa allt sånt där"… Inte den mest logiska tanke när jag funderar på och vill, ha ett barn till. Jag vet. Och ändå så vill jag faktiskt hålla på med allt det där. Babymolnet. Myspys och kladd. Bebissnusande och blöjbyten. Gulliga minikläder och kräkfläckar. Jag vill verkligen ha allt det där!
Och samtidigt få ge Mini ett syskon att busa med. Eller inte. Det vet man ju aldrig hur det blir. Syskon behöver inte vara bästa vänner och de kanske går helt skilda vägar i livet. Men ändå. Jag vill ge dem varandra.

Ja, livet är inte så lätt, det vill jag lova. I december så får vi se vilken väg mitt tar.
Men jag skriver så klart här igen innan dess!


Kram

onsdag 17 september 2014

Bombsäkert

Ingen kallelse till KK har kommit ännu. På något sätt känns det skönt för så länge den inte kommer så behöver inga beslut tas.
Det känns mycket märkligt allting. Från att ha varit så syskonfokuserad till att bli en tvekare är inte varje dag, liksom.
Jag bollar positivt och negativt i mitt huvud hela dagarna.
Det negativa är att jag fyller 45 år idag. Jag skulle bli en "gammal" mamma. Nu är jag trots allt ganska ung i sinnet och min kropp verkar hänga med, men ändå. Kanske borde jag lägga allt fokus på min goa tjej och inte riskera något?
Samtidigt så säger alla att jag är så ung. Jo, 45 år är inte direkt gammalt. Jag tycker verkligen inte det.
Allt är så individuellt.
Och så finns det den där om att man ska överleva sina barns student och allt sånt, men så kan jag bara inte resonera. Min mamma dog strax efter att hon fyllt 50 år. Det går aldrig att räkna med att man ska överleva någon. Eller något. Jag kan dö imorgon.
En f.d. kollega sa att hon jobbar med en tjej som är 48 år som ammade och min kollega tyckte att det såg "osmakligt" ut. Jag kunde inte låta bli att svara...
"För dig, ja. Men det är ju inte du som äter, det är bebisen och den tycker nog inte att det är osmakligt." Och så skrattade vi bort det. Jag tänker att om jag skulle bli mamma igen så kommer hon nog att ångra sina ord när jag sitter och ammar, hehehe.
Jag är ju lite så till naturen, jag struntar i vad folk säger om mina personliga val och ändå sitter jag och vill ha hela världens input just nu. Helst vill jag att någon tar beslut åt mig.

Här hemma har vi inte pratat så mycket mer om det hela, faktiskt. Jag vet att Fina M är nöjd som det är och jag kanske borde följa honom i det, men jag vill känna mig säker. Kanske går det inte att bli säker i det här? Det är kanske så det är, att man får liksom gå vidare och lämna allt bakom sig bara? Och att det är det som är så svårt för mig? Eller så VILL jag verkligen ha ett till barn?
Jag vet inte själv längre. Allt har blivit så rörigt.
Om jag nu skulle ta beslutet att jag vill ha fler barn, ja, då kanske Fina M har hunnit att ändra sig helt och INTE vill ha fler barn alls. Bestämt sig ännu mer, liksom. Som det är just nu så fokuserar vi på att flytta in i nya huset med allt vad det innebär med bärande, kåkande, inredning och komma till rätta. Ingen av oss orkar prata om annat just nu.
Så vi väntar lite till.
Väntar på kallelsen. Den briserande bomben.

Kramar

måndag 8 september 2014

Tvivel eller inte

Ja, hur går det egentligen?
Jo, jag gick till Fru Gyn som tog lite blodtryck och pratade om allt. Så skickade hon remissen till KK som ska göra hysteroskopin. Hon påpekade att det kan ta ett tag men att jag gott kan tjata lite så kan de hålla mig i åtanke vid ett återbud.
Men...nu är det jag som börjat att tvivla.
Eller kanske inte tvivla ordentligt, men jag tänker väääldigt mycket på syskonförsöket numer. Vi har det så bra, jag är äldre nu, orkar vi/jag?, tänk om något går riktigt snett?, många tankar...
Samtidigt...tänk om jag ångrar mig om vi inte försöker igen? 
Jag vill men ändå inte. Jag är rädd för att avstå men är också rädd för att försöka.
Och jag blir inte klok på mig själv eller mina tankegångar. Tänk om någon kunde bestämma, ta beslut, åt oss. Det skulle vara så rackarns bekvämt!
Eller om jag hade samma ilska och glöd som tidigare. Då orkade jag ta varje fight som dök upp. Nu tänker jag ständigt på Mini och hur bra vi har det och hur välsignade vi är. Det vill jag inte förstöra.

Det var då tusan att alla dessa tankar skulle dyka upp! Det stör mig så mycket!
Men jag tror att "ja, vi försöker"-tankarna väger lite tyngre just nu. Vi får se helt enkelt.

I övrigt så har flytten tagit all vår tid och nu lever vi äntligen i vårt nya hus med flyttkartonger överallt. Det är kaos, men ett mycket hemtrevligt sådant. Vi stressar inte.
Mini är överlycklig över eget rum, egen säng, stora ytor och många kartonger.
Det värmer i mammahjärtat att se henne.
Verkligen.
Och hon har börjat att intressera sig för människokroppen. Hon pratar mycket om skelettet, hjärtat och hjärnan.
Snart kommer nog pratet om hur vi kommer till allihop. Då blir det dags. Dags att berätta att vi fått ett ägg för mina var trasiga. Och sen är det inte så mycket mer med det. Att det finns olika sätt att bli till på och att små, fina Minisar kan bli till med ett gåvoägg. Det är inte fy skam, inte! Det är magi utöver det vanliga minsann! Guldägg.
Ja, snart är det dags att berätta. Det ska bli fina samtal. Det tror jag allt att det blir.
Kanske tycker vi att vi ska försöka hitta ett till guldägg också. Vi får se. Jag måste tänka lite till bara.
Lite till.

Kram

fredag 15 augusti 2014

Svar

Prisa Fru Gyn!
Hon har konsulterat ett proffs på hysteroskopi och de har enats om att den i synnerhet ingår i en pågående fertilitetsutredning som jag ju de facto genomgår nu. Typ.
Så jag slipper betala för den. Hurraaa!
Jag hann fråga AVA vad de tar för en hysteroskopi och det kostar 700 EUR. Med flygbiljett så är det fortfarande billigare än i Sverige. Kan vara bra att veta.
På måndag ska jag till Fru Gyn och ta blodtryck och blodprov och remissen skickar hon idag. Allt bör avlöpa väl om jag nu inte har världens otur.

Kram

onsdag 13 augusti 2014

Besvikelse

För första gången är jag besviken på Fru Gyn.
När jag bad om remiss för en hysteroskopi så menade hon att hydrosonografin jag gjort tidigare är tillräcklig för att avgöra om allt ser bra ut eller inte. Hon är tveksam till att skicka remiss för en hysteroskopi och påpekade också att i Sverige hjälper man normalt sett inte till vid syskonförsök.
Kalldusch.
Jag vet ju det, men ändå. Min längtan efter syskon är precis lika stor som min längtan efter Mini. Det är ingen skillnad faktiskt. Det enda som skiljer är att jag kan mota bort känslorna genom att vara glad för att Mini finns. Men sorgen finns kvar i mitt hjärta. Så är det bara.

Fru Gyn ska konsultera en annan specialist för att se vad de ska göra.
Säger de nej så finns det tre alternativ;
Göra hysteroskopin hos AVA i Riga, göra nytt försök utan hysteroskopi (om AVA-läkaren går med på det), lägga ner barnfabriken.
Det sistnämnda känns orättvist eftersom besluten ligger i läkarnas händer, inte hos oss.

Kram

måndag 11 augusti 2014

Vemod

Ja, det blev visst lite tyst här igen...
Jag har dragit mig lite för att skriva för vi har haft det hysteriskt hemma. Minst sagt.
Husbygget drar mot sitt slut och entreprenören är ett j-la arsle, om jag ska uttrycka mig korrekt i sammanhanget. Jag har inte träffat en mer nonchalant människa. Usch och fy, säger jag bara!
Och huset skulle ha varit klart för längesedan (en månad sedan) men med alla fel som blivit så är bygget försenat. Har vi tur kan vi flytta in nu i augusti men med en massa extrakostnader som vi ska dra av mot entreprenörens kostnader. Så det blir ett rättsligt efterspel. Det känns inte kul alls. Allt vi vill göra är att flytta in i huset, vara lyckliga, glada och börja med inredandet. Nu har vi knappt ork att tänka på att packa. Alla samtal vi har hemma handlar om bygget.
Lilla Mini har en vokabulär som bl.a. innefattar ord som "husbygge", "tumstock" och "vinkelslip". Inte ok. Hon borde få fokusera på roligare ord än så.

Så, strax efter att jag skrivit senaste inlägget så framkom att Fina M nog är nöjd trots allt. Han vill inte ha fler barn. Just nu är allt stressigt, tycker han, och han vill nog mest fokusera på Mini, huset och en lugn framtid tillsammans.
Jo, jag bröt ihop. Jag hade ju bestämt mig. Vi som alltid varit ense om allt. Även när vi är oense. Vi vill alltid samma sak men bara på olika sätt ibland, om jag ska försöka att förklara mig.
Därför tappade jag fattningen lite. Obalans kan jag nog kalla det.
Att det känns stressigt kan jag förstå men jag fick fram att det ÄR stressigt eftersom jag inte vill vänta med barn tills det "passar" rent tidsmässigt. Jag är 45 snart! Jag KAN inte vänta.
Fina M vill inte vara en för gammal pappa heller så ska vi ha fler barn så är det NU. Det är ta mig tusan ständigt detta NU, och bara det är stressande i sig.
Hysteroskopin och en ny mens gör nog att vi inte kan göra FET förrän, säg, november.
Till sist enades vi om att jag gör hysteroskopin. Visar den något gravt avvikande så tar vi det då. Är den ok och allt ser bra ut eller blir bra efter den, så försöker vi igen. Det tror jag att vi enades om i alla fall.
Jag skriver "tror" för vi kan nog ändra oss igen båda två. Vi är inte direkt beslutsföra just nu.

Luften har gått ur mig på något sätt och jag känner inte någon glädje alls i livet just nu. Jag är inte deprimerad, men väldigt nere på ett lite mer allmänt plan. Jag skrattar inte så spontant längre t.ex. och jag gråter ofta. Någon tår då och då. Bara så där.
Däremot uppskattar jag livet något otroligt och allt jag ser är det vackra som finns överallt.
Det känns väldigt melankoliskt och oroar mig lite. Jag är normalt en glad själ och jag känner inte igen mig själv riktigt.
Jag har insett att den ofrivilliga barnlösheten tar för stor del i mitt liv och jag vet inte hur jag ska bli av med den på något annat sätt än att försöka igen.Gör vi något mer försök så blir det absolut det sista. Sen måste jag verkligen få fokusera på mig igen. Bara mig. Och Fina M.
Ja, Mini fokuserar jag alltid på och det fortsätter jag med så klart. Hon är mitt allt!

Fru Gyn är på semester igen. På onsdag ringer jag om hysteroskopin.

Kramar

måndag 4 augusti 2014

Beslut

Hysteroskopi är det ju AVA vill att jag ska göra! Inget annat… Jag blandar altid ihop de där begreppen, ungefär som att jag också alltid blandar ihop alla mediciner som ju alltid börjar på "pro"; progesteron, progynon etc.

Så, hysteroskopi är det. Då sövs man och de går in med en kamera och kan även avlägsna eventuella polyper eller annat som riskerar att förstöra för våra embryon. Ingen stor grej, men det är tur att jag i så fall sövs!

Nu har jag resonerat klart också. Fina M är nöjd som det är men förstår mig också och blir så klart inte alls ledsen om vi försöker igen. Jag resonerar som så att om vi inte gör ett försök till så kommer jag nog gå och tänka en hel del på vad som hade varit om hade gjort hysteroskopin och ett försök till. Jag menar, det känns som om vi inte har gjort allt vi kunnat ännu. Det känns som om hysteroskopin är det sista vi gör, sen har vi tusan försökt allt. Verkligen.

Imorgon ringer jag till Gru Gyn och ber om en remiss till Ultragyn för en hysteroskopi.

Kram

torsdag 31 juli 2014

Beroende?

Imorgon skulle vi ha träffat goda vänner men Mini har lyckats få en ögoninfektion (ska aldrig mer besöka lekrum i köpcentrum... en enda stor smitthärd!) och feber så vi fick snällt ställa in.
När vi pratade med dem i telefonen så pratade vi om deras relativt små bebisar. Tvillingar.
Då högg det till i "barntarmen". Jag vill igen. Bara ett till försök.
Har jag blivit beroende? KAN jag ens ge upp detta med fler barn? Det borde jag kunna för jag är inte avgrundsledsen längre. Det gör mig inget om det inte blir fler barn, men åååh, vad mysigt det skulle vara! Längtan finns kvar med andra ord.

AVA har sagt att de vill att jag gör en hydroskopi innan nästa försök. Jag har pratat med en kompis som gjort det och säger att det inte känns så mycket. Man är ju sövd. Det visste jag inte! Då känns det inte lika hemskt. För nuförtiden har jag blivit så känslig inne i hela underlivet och nedermagen att varje liten undersökning är en plåga. Det gör på riktigt ganska ont i mig när jag genomgår ett vanligt VUL. Jag vet inte varför det är så och jag är inte gnällig alls av mig när det kommer till sånt, men min Fru Gyn hävdar att det kan bli så om man har lite traumatiska upplevelser kring allt som har med sånt här att göra. Hon tycker inte alls att det är konstigt att jag blivit så känslig.
Nähä. Men hursom, det känns lättare att göra hydroskopi om jag får vara sövd. Annars skulle jag nog spy av smärta.
Nästa vecka ska jag nog ringa och kolla med Fru Gyn. Jag känner ingen brådska, men om vi nu ska köra på igen så vill jag inte heller dra ut på det. Snarare få det överstökat så fort som möjligt.
Men vi måste tänka lite till. Fundera. Bolla. Känna efter bara lite till.

Kram

onsdag 30 juli 2014

Lite kvällstankar bara

Alltså, det här med "trotsålder", det är ju faktiskt sååå kul!
Ordet "trots" låter lite nedlåtande i mina öron men jag har full förståelse för själva uttrycket (eller vad man nu ska kalla det). Det ÄR de facto en massa "nej" och "jag kan" och allt sånt trotsigt, men jag ler varje gång jag hör det. Det är sant. Min fina lilla tjej hittar sig själv och utvecklas. Det är helt galet kul att se och höra!
Självklart kan jag bli trött när hon inte vill NÅGONTING men vaddå, hon är en person och det är det jag och Fina M har fått kämpa något helt otroligt för att nå. Att få ha en liten "illbatting" i vår familj. En liten egen vilja med charm och personlighet. Fasen vilken tur vi har haft!
Och jag måste erkänna att trotset får mig att stanna upp ibland och sakta ner i vardagsstressen som ibland uppkommer utan att jag tänker på det. Så kanske, kanske är det så att jag lär mig minst lika mycket som Mini.
Åh, jag önskar att jag hade typ tio ungar! Massor med jobb säkert, men det måste vara så berikande också. Tror jag.

Kram

tisdag 29 juli 2014

Humor

Jo, precis så känns det ibland. Hur "rätt" jag än lever mitt liv så verkar det som vem som helst har lätt för sig...



Kram

måndag 28 juli 2014

Fint trots

- Titta mamma! Ett TROLLSPÖ!, utbrister Mini inne på Åhléns.
På en sekund har hon fått det i handen.
- Hokus pokus fillijokus!, ropar hon när hon glatt viftar med spöt om och om igen.
Vi ger vika och säger att vi köper trollspöt. Vi har ju trots allt en liten trollkarl i familjen nu. 
- Nämen så nääääpet, har vi minsann en liten prinsessa hos oss?, säger kassörskan när hon ger spöt till Mini efter att vi betalat det.
- NÄ!!, säger Mini gällt och blänger på tjejen i kassan. Jag är faktiskt TROLLKARL!

Och så trollade hon bort alla fördomar i världen... Typ.
Min tjej.

Kram

lördag 26 juli 2014

Ruvardag 12 & 13

Jo, minuset håller i sig och jag har slutat med alla tabletter.
Suck.

Kram

torsdag 24 juli 2014

Ruvardag 11

Tack för medhåll och respons till mitt tidigare inlägg. Jag blir uppriktigt rörd av att ni hör av er och bryr er.
När jag skrev var jag så otroligt upprörd och jag var även frustrerad över att inte veta vem det var (mamman) som pladdrat så. Jag menar, att den tjej som gjort IVF berättat för sin mamma är en sak, men att mamman förde allt vidare utan eftertanke, det är DET som störde mig så.
Nu har jag fått reda på hur allt gått till och vem och varför det blev som det blev. Jag har också haft samtal med tjejen (dottern) ifråga och hon har så klart bett tusen gånger om ursäkt å sin mammas vägar och för att det blev som det blev. Ibland berättar man något i förtroende och i det här fallet var det även en positiv händelse som hon var glad över och ville dela med sig av. Jag vill inte gå in på några detaljer eller hänga ut någon, men omständigheterna gör att jag inte är arg längre. Ibland blir det bara väldigt fel trots all välmening i världen. Det har jag förstått nu.
Och jag är inte så väldans långsint av mig så jag kan allt gå vidare i livet, hehe.
Jag ska fundera lite på om jag fortsätter att skriva här eller inte.

Till er som läser den här bloggen, och som INTE håller på med IVF av något slag, snälla, snälla, var försiktiga när ni pratar om oss ofrivilligt barnlösa. Det är ofta en personlig tragedi och en livsexistensfråga det handlar om för oss. Inte något som är ett ytligt fikasamtal med andra ord. Det kan såra mer än ni tror när våra privatliv diskuteras.
Och är det någon jag känner som läser så får ni självklart ge er till känna! Det vore kul och intressant att veta om någon jag känner läser här.

Till sist, hur går det med ruvandet då? Tja, det går åt skogen. Vi har testat minus imorse. Jag tar ett till test imorgon bitti och jag är säker på att det också kommer att visa minus. Jag har ont i brösten och det är av progesteronet, det känns på något sätt. Det är inte alls som när jag varit gravid utan en helt annan känsla.
Vi har fem embryon kvar i frysen men jag har varit så inställd på att det här var sista gången, så jag vet ärligt talat inte om vi kommer att ändra oss på den punkten. Vi har det trots allt så bra som vi har det just nu. Kanske, kanske att vi ändrar oss men den tanken får allt ligga och vila lite tills alla hormoner lämnat min kropp. Så att jag kan tänka rationellt...
Om vi inte gör fler försök så måste Fina M ta ställning till om vi ska donera embryona. Det är nog högst troligt att vi gör det i så fall eftersom vi vet hur många det finns där ute som kan behöva dem.
Men, som sagt, vi måste bara vila lite först. Landa. Tänka. Och bara få vara nu.

Kram

lördag 19 juli 2014

Ruvardag 6

Jag känner inte av något alls idag. Tröttheten finns kvar och jag får kämpa för att hålla mig vaken.

Nu över till något som jag är upprörd över och som jag måste få ur mig.

Häromsistens träffade jag min faster. Hon berättade att hennes grannes dotter känner mig. Grannen berättade för min faster att vi (dottern och jag) känner varandra via IVF:erna och våra försök att få barn. Min faster satt sedan och diskuterade likheter och olikheter mellan mig och min dotter halva kvällen och "fiskade" om vårt liv.
Tack för den. Jag har inte berättat för min faster att vi håller på med ÄD och IVF av olika anledningar, och jag vill dessutom gärna berätta sånt själv. Det känns alltså inte ok att någon jag anförtror mig till även utanför bloggen, berättar om mitt privatliv till någon som sedan pratar med mina släktingar om det. För mig blir det för privat.
Det har varit ett genomgående tema här på bloggen; att det är privat att "göra" barn och att jag skriver anonymt för att jag inte vill att alla ska veta. För en del har jag dock röjt min identitet av olika skäl.
Det är inte hela världen att min faster får reda på det via omvägar må tyckas eftersom jag är en av dem som inte skäms det minsta över att vi gör IVF/ÄD, men...när någon kliver rakt in i mitt privatliv baserat på att en vilt främmande människa (läs: pladdrande tant som inte förstår att hon delar med sig av MITT privatliv) har berättat om vårt allra mest privata, då kan jag säga att det känns riktigt illa i maggropen. 
Jo, visst har jag en blogg och det är väl alltid en "risk" med det, men jag har alltid varit av den uppfattningen att alla jag varit i kontakt med via bloggen, alltid har visat respekt för det privata i IVF:andet. Jag hade visst fel.

Därför kommer jag bara att skriva ett enda inlägg till. Det får visa om det blir ett plus eller inte. 
Efter det blir det tyst här och ni kan nå mig via mail om det är något.


Kram till er andra som visar respekt

fredag 18 juli 2014

Ruvardag 5

Idag har jag i stort sett inte känt någonting alls.
Jag skriver "i stort sett" för jag vet inte vad jag ska tro. Eller törs tro. För jag vill verkligen inte ha för stora förhoppningar kring det här nu när jag är så otroligt inställd på att det är sista försöket. Jag har funnit en slags ro i det beslutet och jag vill inte att den känslan ska förstöras.
Men...jag blev galet trött vid 13-tiden så jag somnade och sov i två timmar. Det har jag aldrig gjort vid tidigare försök. Visst har jag varit trött men inte så att ögonen bokstavligen går i kors.
Och jag tycker mig känna ett litet, litet ilande eller ett slags molande, i ljumskarna eller i nedermagen (det varierar lite). Men det kan mycket väl vara ren inbillning eller all medicinering som påverkar det hela, så än så länge går jag på att det är så.
Och kanske, kanske så är jag faktiskt lite öm i brösten nu så här på kvällskvisten. Kanske. Men det ska nog lite mer till innan jag törs tro på att brösten har börjat förändras.

Nu ska jag beställa teststickor från Testlagret. Vi testar nog den 26/7. Och den här gången blir det absolut inga tjuvtester om jag inte känner mig väldigt säker på att jag är gravid.

Sommarkramar

torsdag 17 juli 2014

Ruvardag 4

Fjärde dagen som "imaginärt gravid" börjar gå mot sitt slut.
Idag har det ömmat lite på höger sida i nedermagen och nu ikväll har det mer känts som att det drar i ljumsken.
Jag vill nog hellre att det ska ila för att det ska kännas positivt, men det känns i alla fall något så lite tacksam bör jag väl vara.
Jag gnäller inte! Jag är nog bara lite för nervös just nu.
Läkaren rekommenderade för övrigt glass så här i värmen, så att jag får i mig både vätska och lite glukos. Jag följer rådet noga. En liten glass varje dag. 
Det KAN ju bara inte gå åt skogen med såna råd!

Kram

Ruvardag 3

Ja, det var igår och jag kände verkligen ingenting. Det är dock lite nervkittlande att veta att embryot/embryona har fäst (om de har fäst) vid det här laget.
Kanske börjar jag känna av något snart?

Jag tänker ofta på en god vän som gjort ÄD-försök. Hon gjorde ett enda och det gick inte vägen, sen lade de ner hela barngrejen av olika anledningar.
När jag berättade för henne att jag känt av när det blivit något för oss, alltså redan två veckor efter återföring, så skrattade hon bara och sa att det är omöjligt att känna något så tidigt. Men jag vet. 
Med Mini började det att ila och dra i ljumskarna nästan på en gång. Jag tror att eftersom jag vet att det är något där som kan bli något, så känner jag efter mer. Så gör nog många ruvare.
Jag är övertygad om att det går att känna av att man blir gravid. Speciellt om man vet att ett flercelligt embryo simmar runt där inne och vill fästa sig någonstans. 
Så jag fortsätter att känna efter.

Kramar i solen

tisdag 15 juli 2014

Ruvardag 2

Det går troll i den här resan.
Igår kväll kom jag på att det nog inte blev assisted hatching som jag bad om. Minns inte att jag såg det på skärmen när de visade embryona och det står inte heller på pappret med info. Och inte på fakturan. Det känns som om det glömdes bort (alltså inget medvetet av AVA).
Ja, ja, jag fick ju klister i alla fall.

Igår kväll beställde jag även shuttle bus hämtning för idag, i hotellreceptionen. Tror ni att bussen kom imorse? Nä. Det hade glömts bort hos bussbolaget.
Hotellet bjöd på taxi, dock.

Och det är en körfestival i stan. En tonårskör bodde på mitt våningsplan och ungdomarna (ja, jag vet, jag låter som en tant!) kunde så klart inte hålla sig på sina rum utan hade öppna dörrar till alla rum, hängde i korridoren och tjoade och busade halva natten.
Till slut ringde jag till receptionen och gnällde lite. Det dröjde inte länge förrän en snygg (förlåt, Fina M) säkerhetskille knackade på min dörr och erbjöd mig ett nytt rum. Jag hamnade i en svit och när jag väl installerat mig där knackade det på dörren igen. En stilig hotellanställd bjöd på ett stort fruktfat som plåster på såren.
Jag sov som en drottning!

För en timme sedan tog jag alla piller jag ska ta, däribland Utrogesten. Nu snurrar det så mycket i huvudet att jag känner mig berusad... Tur att jag sitter vid gaten och har passerat säkerhetskontrollen på flygplatsen. Det hade nog undrat lite om det sett mig så här. Jag hade t.ex. inte kört bil i det här snurriga tillståndet.
Men det går över på någon timme i alla fall.

I övrigt känns det ingenting någonstans ännu. 

Kram

måndag 14 juli 2014

Ruvardag 1

Nu är jag "fertiliserad"! Tjohooo!

Naturligtvis fick jag vänta (som vanligt) i ca 45 minuter innan jag fick komma in. Det gör mig inget att jag får vänta så länge, jag har inga andra planer när jag är här ändå.
Dr Fodina såg på mig med allvarliga ögon. Hon är otroligt bekymrad över att det inte fungerade sist. Det mest perfekta embryot hon sett på länge och det fäste inte. Bekymmer. Hon ansåg att hon nästan lovat att det skulle fungera så det är klart att hon inte kände sig så glad.
Hon ville ta några blodprover och det är klart att hon fick. Och så pratade vi mediciner och framtid en stund. Jag sa att det här nog blir sista gången för min del. Så känns det rent mentalt i alla fall. Hon förstod så klart.

Så blev det dags. Jag förklarade att alla behandlingar gjort mig otroligt känslig i hela nedermagen. Hon var jätteförsiktig och det gjorde bara lite ont. Eller ömmade, snarare. Det är helt otroligt hur känslig jag blivit. Jag känner minsta rörelse där inne och ibland gör det väldigt ont. Det är lite märkligt faktiskt.
Men två fina små embryon satte hon dit. Mitt i slemhinnan där de ska bo och gotta sig, hihi!
Efter insättningen fick jag glukosdropp och sedvanlig vila. Jag somnade och njöt av den sovstunden till fullo.

Efteråt fick jag lite mediciner och schema som jag ska ta dem på:

- Progynon, 2 mg, 3 gånger om dagen
- Utrogest, 100 mg, 2 tabletter oralt kl 8:00, 2 tabletter oralt kl 16:00 och 4 tabletter vag kl 22:00
- Prednisolon, 5 mg, en gång om dagen kl 22:00
- Hjertomagnyl (blodförtunnande), 75 mg, en gång per dag i 5 dagar, sen en gång varannan dag
- Folsyra, 1000 mg, en gång per dag
- Omega3, en gång per dag
- D-vitamindroppar, 4 droppar, en gång per dag
- MgB6 (magnesium och B6-vitamin), 2 tabletter en gång per dag

Jag ska ta blodprov (Hcg och Progesteron) den 28/7 samt den 30/7.
Och går allt vägen så ska jag göra ultraljud den 18/8.

Ja, just det; hon använde "embryo glue" också. Funkar det verkligen? Jo, det måste det göra.
Nu SKA det här för sjutton gubbar fungera!

Kramar


Äntligen

Äntligen sitter jag på Arlanda.
Det blev en mödosam resa hit: passet hade gått ut så jag fick åka tidigare för att hämta ut ett tillfälligt. 980 kr kostar sånt.
Det är tur att jag hittade en så billig flygbiljett i alla fall!
Och jag glömde laddaren till datorn och en ny kostade...tadaaa: 749 kronor. 
Det går bra nu...inte. En del lägger pengar på semester, jag lägger dem på glömska.
Nu är jag äntligen här i alla fall. Lite fattigare men lite mindre glömsk numer.

Kl 14, lettisk tid, händer det. Då blir det äntligen FET. 
Den allra sista.

Kramar

söndag 13 juli 2014

Glömska. Med stort G.

Jag glömde progesteronet. Glömde!
Vi åkte iväg på semester och det fanns inget progesteron att få tag i. Skit också. 
Den 11/7 skulle jag börja med dem och idag, när vi kommer hem, är det den 13/7. Allt jag kan göra är att trycka in en vaggis ikväll. Om jag vaknar inatt så tar jag en till. Och så imorgon bitti.
Hoppas, hoppas att det funkar ändå!
Hoppas.

Kram

fredag 4 juli 2014

Kliniksvar

Nu fick jag svar från AVA.
Den 11/7 startar jag med Progesteron, 400 mg, två gånger per dag, och den 14/7 kl 14 (Rigatid) blir det FET.

Yes!

Kram

Millimeter

Missade att uppdatera igår... Jag somnade så tidigt att jag missade massor jag tänkt göra under kvällen. Skönt!

Allt såg kanon ut! En treskiktad slemhinna på 7,5 mm. Med tanke på att det bara gått en vecka sedan Progynonstarten så är det alldeles särdeles bra.
Frid och fröjd än så länge med andra ord.

Kramas i solen!

onsdag 2 juli 2014

Existens

Imorgon efter jobbet är det äntligen dags att mäta slemhinnan. Jag tror att den är finfin. Något annat får inte existera känns det som.

Apropå existens, äntligen, äntligen har min kämparkompis Kalimero fått sitt efterlängtade barn. Jag blir varm i hjärtat när jag ser bilder på det fina lilla knytet! Ett sånt fint litet mirakel!

Goa kramar!

söndag 29 juni 2014

Flyg

Jag har gjort något lite "vilt".
Jag räknar kallt med att slemhinnan växer på som den ska så jag har redan bokat flygbiljett till den 14/7.
Det känns bra, trots allt, hehe.

Kram

onsdag 25 juni 2014

Nu så

Jodå, idag kom mensen rejält och första Progynonen togs imorse. Äntligen på gång!
Jag mailade kliniken och det blir FET den 14/7.

Kram

tisdag 24 juni 2014

Jodå

Jodå, mina spekulationer verkar stämma! Nu ikväll börjar mensen sätta igång väldigt smått (men med redig mensvärk vill jag lova!), så imorgon är den nog i full gång. Då mailar jag kliniken och börjar knapra Progynon igen. Tillbaka till framtiden.

Jag konstaterar också att det här blir vårt nionde ÄD-försök totalt sett. Ett av dem har lyckats.

Kvällskramar

måndag 23 juni 2014

Spekulationer

Idag är jag allt lite muntrare än igår!
Och för första gången på länge är det hyfsat lugnt på jobbet (Fina M vann VAB-lotteriet).
Därför har jag tagit mig friheten att surfa efter boendealternativ och jag hittade faktiskt ett. Det är dock dubbelt så dyrt som bårt nuvarande boende men det kommer vår entreprenör att få betala.
Så billigt som vi bor nu går inte att hitta. Vi hade bara tur när det boendet dök upp.

Jag har också kommit på mig själv att tro att mensen kommer redan på onsdag. Varför jag tror det vet jag inte. Det är bara rena spekulationer och sånt är trots allt hårdvaluta när jag ska genomgå ÄD, hahaha! 

Tänk om det här försöket lyckas? Tro det eller ej, men jag skulle nog bli förvånad då! 

Kramas där ute!

söndag 22 juni 2014

Tråkig

Primoluten är slut så nu är det "väntans tider" igen. Åh, om jag ändå hade mer tålamod! Mensen borde dyka upp på torsdag ungefär.
Och nu blir det gnällvarning...
Till dess (torsdag) vill jag bara sova. Så känns det, för jag är trött och less på det mesta nu.
Husbygget, eller snarare entreprenören, krånglar så till den grad att vi nu har en advokat inkopplad och inflyttningen får nog skjutas på ett halvår. Minst.
Det i sin tur påverkar vår boendesituation radikalt. Inte kul.

Utöver det så kommer närmsta grannen med åsikter om vårt bygge absolut hela tiden och det är just bara åsikter. Inget har relevans och vi strider inte mot någon som helst lag eller förordning. T.o.m. bygglovstjänstemannen, som grannen tokringt till, undrar vad de (grannen med fru) håller på med annars på dagarna. När de inte ringer till honom, alltså.

Jobbet är urtrist just nu och jag behöver semester. Igår helst.

Mini är sjuk. Sååå tråkigt! Men då får jag i alla fall vara hemma från jobbet, hehe.

Ja, det är väl läget just nu. Alla samtal här hemma handlar om boende, husbygge och idiotiska byggföretag. Barnalstrande är liksom ett litet "sidoprojekt" just nu. Hur tråkigt det än låter. 
Vi bara följer doktorns order och tänker ingenting själva. Typ.

Med risk för att låta som världens tråkigaste människa...

Kram

torsdag 12 juni 2014

Nu kör vi igen

Idag är det dag 2 med Primoluten. 8 dagar kvar och sen är det bara att vänta på mensen. 

Den här gången har jag ingen entusiasm alls. Det känns som att ta vitaminpiller (vilket jag i och för sig också gör tillsammans med folsyra och järntabletter).
Jag känner mig så ärligt trött på alla försök. På fullaste allvar känns det som om det här blir vårt sista försök. Vi får se hur det blir, men just nu känns det så. Och jag känner mig tillfreds i den tanken.

Just nu sitter jag på vårdcentralen i tron om att jag har halsfluss. Lite penicillin skulle faktiskt sitta bra nu inför försöket och allt. Framförallt skulle det hjälpa mot den uteblivna njutningen av morgonkaffet eftersom halsen går sönder när jag sväljer. Morgonkaffet är liksom lite heligt.

Krassliga kramar

söndag 25 maj 2014

Ofrivilligt Barnlösas Dag

Jag har inte glömt den, den för mig, stora dagen. Den ligger mig så varmt om hjärtat och jag tänker varje dag på vilken förbaskad tur och Fina M. Vilken resa... 
Och vi vann till slut. Nu är det väl så, att man kan vinna mot ofrivillig barnlöshet på olika sätt. En del blir gravida på olika sätt, en del adopterar, en del får aldrig det efterlängtade barnet men vinner kampen på ett mentalt plan istället. Allt är en kamp och den är tuff, jäkligt tuff, och absolut inget som går att föreställa sig.
Däremot går det att föreställa sig hur det är att få vara förälder. Så är det. Det är så som man tror och vill att det ska vara.
Därför tycker jag att en dag för ofrivilligt barnlösa är sååå mycket större och viktigare än mors dag. 
Men just i år hamnade båda dagarna vid sidan av för jag får äntligen vara på semester; en riktig barnsemester med Lollo & Bernie och hela "klabbet". En semester från allt kring barnalstrande och morsor, en semester bara för vår lilla Minis skull och kanske, kanske lite för att vi äntligen får leva vår mångåriga dröm.
Men...en gång ofrivilligt barnlös, alltid ofrivilligt barnlös, i alla fall i hjärtat, så mina tankar finns alltid med alla mina medkämparsystrar.
Alltid.

Kramar till er och alla som stöttar

torsdag 24 april 2014

Jag är här

Som vanligt skriver jag inte mycket här. Det händer en del i en del närståendes liv som känns lite tungt att tänka på och framförallt så vill jag inte dela med mig av det. Och det är svårt när det tar upp så mycket av mina tankar. Därför blir det lite stiltje här på bloggen ett tag.
Men jag kan i alla fall avslöja att det är ett preliminärt (om det blir mensframkallning med Primolut) datum satt för FET. Det blir den 17/7, mitt i semestern. Perfekt.

Kramas där ute.

torsdag 10 april 2014

Sista testdagen

Så här se tio dagars onödigt hopp ut.


Idag är det slut med tabletter och jag ska maila AVA också.
Skönt att solen skiner i alla fall!

Kram på er

onsdag 9 april 2014

Dag 15 - Lugn

Jodå, minus idag igen. Imorgon går sista testet åt och då slutar jag också med alla tabletter. I ärlighetens namn så känns det just nu väldigt skönt. Det tär att hålla på och testa så här och jag tänker aldrig mer göra om det. Tjuvtesta någon dag hit eller dit funkar för mig, men inte som jag gjort nu. 
Juli. Då får det bli. Då ska det ske.

Kram

tisdag 8 april 2014

Dag 14 - Minuslunken

Jodå, ett minus idag igen. Suck.
Jag har två tester kvar från Testlagret (köpte ett 10-pack) så jag kör slut på dem.
Kliniken svarade att jag borde ta i alla fall ett blodtest för att utesluta graviditet. Jag vet inte, jag. Jag menar, syns inga hcg-nivåer på dag 14 med blastocyster så är det nog ingen vidare lyckad graviditet som väntar ändå. Det kommer inte att bli något, det är jag säker på. Nu vill jag bara blöda ut allt och gå framåt. 
Jag har ett nytt, roligt jobb, husbygget behöver lite jävlaranamma (vad ÄR det med hantverkare egentligen?! Tror de att man är tappad bakom en vagn bara för att man inte gör byggandet själv? Spån.) och jag behöver träna och ta ett glas vin i helgen.
I juli, då kör vi FET om inte mensen dyker upp för tidigt igen.

Att det ska vara så förbaskat svårt att bli gravid! 

Kramar

måndag 7 april 2014

Sorgtankar

Jo, jag är ledsen över alla minus, det är jag. Men jag är inte lika avgrundsdjupt ledsen som förra gången. Då var det ju liksom slutet på alla försök. Trodde jag i alla fall. Nu vet jag att vi har fler i frysen och jag måste bara ta nya tag om det ska gå vägen. Gör det inte det, om alla fryskompisar går åt, så blir det inget mer.
DÅ blir det nog sorg på riktigt. Avgrundsdjup.
Men det får jag ta då. Nu är nu.
Undrar om man gör AHA på blastocyster?
Och så ska jag tokträna nu. Komma igång igen. Tillbaka till livet.

Just det, sa jag att husbygget strular också? Allt på en gång. Livet...

Kram

Dag 13 - Skitdag

Minus imorse igen. Svårt att hålla tillbaka tårarna. Det är nog bara att inse faktum.
Jag mailade AVA igår och frågade när jag kan köra på igen, denna mens som dyker upp när jag slutar medicineringen, eller nästa. Jag gissar på det sistnämnda.
Jag frågade också om de har öppet i juli. Det vore enklast med FET när jag ändå har semester.

Och så nytt jobb idag på det. Jag är inte ett dugg motiverad.

Kram

söndag 6 april 2014

Dag 12 - Morgon

Mini vaknade 5:30... Lite väl tidigt för min smak. Hon brukar vakna en timme senare.
Hursom, det blev minus imorse igen. Jag tror inte att det slår om men AVA har sagt att jag ska ta blodprov (Hcg och progesteron) den 8/4 och 10/4. Det känns onödigt om jag inte ens fått ett plus, så min tanke är att testa till på onsdag. Sen får vi se om det blir något blodprov. Förmodligen inte.

Kram

lördag 5 april 2014

Dag 11 - Önskar

Jo, det var minus imorse också. Suck.
Men jag tror fortfarande på att det KAN slå om. Jag måste tro på det.
Imorse låg jag också och planerade när vi kan göra FET. Jag insåg att det är omöjligt att planera eftersom jag börjar på nytt jobb på måndag och jag har ingen aning om hur rutiner och processer ser ut där. Att veta sånt när jag ändå planerar FET underlättar en del. Så jag väntar nog till nästa vecka.
Med lite tur kanske vi kan få till det till dagarna kring midsommar. Det känns lättare att hitta på en anledning till frånvaro då...
Ja, ja, det löser sig alltid. 
Nu ska vi snart fika i solen och sen är det dags att längta till imorgonbitti och nästa test. Så ser mina dagar ut. Längtan och väntan och lite vardag däremellan.

Kramar i solen

fredag 4 april 2014

Dag 10 - Tomt

Jag testade minus imorse igen.
Men jag fortsätter att testa. Det är lite tidigt fortfarande även om jag kan tycka att ett plus borde kunna visa sig redan nu. 
Den här omgången räknar jag dock dagarna annorlunda. Normalt brukar jag ha insättningsdagen som dag 0, men nu har jag räknat den som dag 1. Så på mitt gamla sätt att räkna (och som jag tror att de flesta använder) så är jag "bara" på dag 9 idag.
Kan väl tillägga att jag inte känner ett smack. Jag är precis som vanligt.

Just nu funderar jag på om jag får köra en ny behandling på en gång när mensen kommer eller om jag måste vänta på nästa mens. Den är ju så oregelbunden så jag vill inte vänta så länge. Rekordet ligger på över 100 dagar... Men blir det mer än 30 tänker jag köra Primolut! Då kanske vi kan få till en FET i juni...
Det känns viktigt för jag blir bara äldre och äldre!

Kram

torsdag 3 april 2014

Dag 9 - Tjuvtest

Det är mycket på jobbet nu. Oj, oj!
Och bra är väl det, så hinner jag inte tänka så mycket på ruvandet. Det behövs för imorse testade jag. Tjuvtest.
Det har jag aldrig gjort så här tidigt.
Det blev ett stort, fett minus. Bajs.

Idag är det dag 9. Hade det inte varit blastocyster så hade det varit dag 11. Jag testade plus på dag 12 med Mini.
Det var inte världens starkaste plus då men det var ett tydligt plus.
Så det känns sisådär kul just nu.
Att jag dessutom inte känner ett smack någonstans gör inte saken bättre. Blä och fy.

Men jag ska inte ge upp helt. Jag fortsätter att testa varje morgon ett tag till. Och hoppas att allt byter vändning.

Kram

onsdag 2 april 2014

Dag 8 - Famlar

Nu är det morgon på dag åtta och jag har varit vaken sedan förra inlägget.
Dels beror det på att jag somnade tidigt och dels beror det på Fina M som verkar ha kommit in i en snarkperiod... 
Så jag smög ut ur sovrummet och har redan ätit frukost. Nu ligger jag på soffan och slösurfar. 
Jag hittade ett inlägg från januari för ett år sedan. Då blev jag gravid men det visade sig vara utomkveds. Hursom, det inlägget hade jag kunnat skriva idag.
Så jag kan alltid hoppas på att jag är gravid just därför. 
Famla efter halmstrån? Att jag gör!

Kram

Dag 7 - Suck

Näe. Det känns ingenting. Jo, när jag sitter i biken så känns det "kallt" i magen.
I övrigt känns det verkligen inget någonstans. 
Brösten är lika oberörda som vanligt.
Magen lika halvdegig som vanligt.
Jag är lika tråkig som vanligt.
Det känns väldigt kört den här gången.

Kram

måndag 31 mars 2014

Räknenojja

Alltså... Vid tidigare insättningar så har ju testdagen varit 14 dagar efter insättning, men då har vi testat på dag 11 eller 12 och fått plus några gånger (3 ggr). Med 2-3-dagars odlingar.
Nu är det 5-dagars. Borde jag inte kunna testa ungefär 2 dagar tidigare då? Säg vid dag 10, och få chans att se ett plus redan då? Eller tänker jag fel nu?

Kram

Bra berättat

Vilken fin pch bra artikel och berättelse om ofrivillig barnlöshet!

Läs den --> HÄR

Kram!

Dag 6 - Nada

Usch, vilken tråkig dag. Jag känner ingenting och har naturligtvis börjat att nojja över det. Nu känns det kört.
Blä.

Kram

söndag 30 mars 2014

Dag 5 - Tidsfördriv

Det känns som mensvärk ungefär.
Och jag är svullen som en boll runt magen. Jag minns att jag blev otroligt svullen vid det första missfallet. Och så fick jag ont i ryggen då också. Det har jag nu, men bara lite. 
Det molar och drar. Det känns positivt.
Men så är det det där med medicinerna. Jag VET ju hur de kan luras så in i bängen. 
Jag förstår inte att jag ens bemödar mig med att analysera så här mycket när jag vet att allt jag känner lika gärna kan vara medicinska åkommor. Fan, vad jobbigt och irriterande allt är...
Men jag känner i alla fall något. Alltid bättre än att inte känna något alls. För nu har jag i alla fall något jag kan analysera.
Tidsfördriv kan man kalla det.

Kram

Dag 4 - Känns det?

Ligger vaken och klockan är strax efter 3.
Jag vaknade av en hiskelig mardröm. Den var så verklig och så läskig!
Nu är jag jättetrött och vill bara sova men kan inte riktigt somna om. Ligger och känner efter... Känns det nåt? Jo, lite, tror jag. Men det kan lika gärna vara progesteronet.
Det känns som lite lättare mensvärk och igår var den mer påtaglig. Det högg till lite två gånger också. Inte så att det gjorde ont på något sätt, det bara strålade till lite liksom.
Jag vet inte, jag. Undrar hur det här slutar? Nästa helg testar vi. Det är lite tidigt men jag vill så gärna få det överstökat. Är det ett minus så känns det skönare att få gråta en helgdag än när jag ska gå till jobbet. Men är det ett minus så testar vi i några dagar till sen för säkerhetsskull.

Kram i mörkret

fredag 28 mars 2014

Dag 3 - Analyserandet...

Jahapp. Det är bara att erkänna att analyserandet har börjat. Och googlandet. 
Redan nu, på dag 3! Hahahaa!
Men nu har jag faktiskt googlat att blastocyster fäster bara någon dag efter insättningen. Minsann! Jag tyckte att jag kände att det ilade till i torsdags morse...
Och inatt har jag sovit tungt och drömt massor. Verkliga men bisarra drömmar.
Och jag inbillar mig att jag har vätskebrist för att pinopoderna (eller vad de nu heter...) suuuger upp all vätska i hela kroppen. För det har jag också googlat.
Men det är också allt i symptomväg... Lite önsketänkande och inbillning blandat med Google.
Det vore märkligt om jag kände något redan tror jag. Bäst att bara bida min tid och ta det lugnt. Så lugnt det nu går.

Kramar!

torsdag 27 mars 2014

Dag 2 - Morgon

Sitter på flygplatsen och väntar på att få åka hem.
Jag är sååå snurrig i huvudet efter morgonens två Utrogest! Jag trodde nästan att de skulle haffa mig i kontrollen. Undrar om jag ser lika flummig ut som jag känner mig?
Och hoppas att jag kan somna på planet för jag är vääääldigt trött. Progesteron overload.

Kram

onsdag 26 mars 2014

Dag 1 - Insättning

Äntligen tillbaka på hotellrummet. Jag tänkte gå på stan en sväng men orkar inte. Jag vill hellre se på tv och läsa tidningar så det får bli så. Bara bra att vila lite också.
Jag hade tid kl 15:30 (trodde att det var 15:40 men jag kom tidigt ändå) men träffade inte dr. Fodina förrän kl 16:15. Det gör inte så mycket, jag hade ändå inte bråttom. Och de hade norska och svenska veckotidningar på väntrumsbordet.

Det fanns hela 8 (!) fina blastocyster kvar. Som dr. Fodina sa: " We just need ONE and this result is extraordinary as they all are in perfect conditions!". Sju stycken till frysen.
Nöjd Wilda med stooort leende på läpparna.
Hon rekommenderade att bara sätta in en för chanserna att det blir något är så höga.
Stort leende igen! En fick det bli. Och hon satte den perfekt, mitt i slemhinnan. Nu räknar jag med att den fäster imorgon. Typ. Eller inatt.



Efter insättningen fick jag ligga och vila och efter ca 5 minuter kom en sköterska in och satte dropp på mig. Jag hade ingen aning om att jag skulle få det, men det skulle jag visst. Det var glukos och c-vitamin. Godis för embryon, sade hon. Det låter bra! Och ofarligt är det ju också så jag lät mig pumpas.
Jag som även åt massor av godis på planet... Om embryot inte stannar kvar där inne nu så vore det märkligt.


Den lilla vita pricken i det grå området som är i det mörka området.. Där!

Jag har också fått all medicinering jag vill ha. Här är en lista (mest för mitt eget minnes skull kanske):

- Progynon/Estrofem, 2 mg, 1 pill 3 times per day
- Utrogest, 100 mg, 2 pills 2 times per day
- Progesteron, 400 mg, 1 pill 1 time per day (or 4 pills of Utrogest)
- Prednisolon, 5 mg, 2 pills 1 time per day in the evening till 1/4, from 2/4 1 pill 1 time per day
- Fragmin 0,3 ml injections 1 time per day
- Folic acid 1000 microgram per day

Och så ska jag ta blodprov (Hcg och progesteron) den 8/4 och den 10/4.
Ultraljud den 29/4.

Om allt går vägen....

Kram

På plats

Äntligen framme på hotellrummet.
Jag sitter på sängen och äter en laxsmörgås och bara väntar på att det ska bli dags att gå till kliniken. Det är 1,5 timme kvar.
Jag känner mig hemma i Riga nu och i bilen på väg in från flygplatsen så slog det mig att det kan vara sista gången jag är här. Förhoppningsvis, men det känns lite sorgligt också.
Jag gillar den taffliga engelskan som finns här. Jag gillar att det spelas mycket 80-talsmusik på radion. Jag gillar den där fördolda marknadsekonomin som ligger och bubblar bakom den gamla sovjetfasaden som ännu finns kvar lite här och där. Jag gillar det där "vi är européer"-känslan som finns och som visas i att Lettland faktiskt har anammat euron ihop med sin egen valuta (lvl). Jag gillar landets starka kulturarv och detaljrika historia. Jag gillar människornas raka och egensinnigt charmiga attityd.
Och jag gillar blandningen av vackra, förfallna hus som renoveras så sakteliga och deras motsatser till köpcentrum överösta med fula företagsloggor. 
Jag gillar't!
Jag måste nog åka hit och bara turista också. Hyra bil, åka runt, insupa landet som det är och inte bara se det ur ett fertilitetsperspektiv. Det ska jag göra någon dag.
Men just nu vill jag bara att det ska vara klart och över. Jag vill att det ska vara om två veckor nu, när jag står med ett stort, fett plus på en sticka och ser mitt eget leende i spegeln sekunder innan jag visar stickan för Fina M. Precis så vill jag att det ska vara nu. Väntan är en dygd....

Förresten ska jag vara glad att jag är här nu. Jag och Mini försov oss imorse och att försöka stressa på morgonen med en viljestark två-åring är inte att rekommendera. Alls.
Hon kan och hon vill. Allt själv. Allt. Och det är ju inte så att jag betvivlar det, snarare tvärtom, hon är väldigt bra på det mesta, men det går inte riktigt i mitt tempo. Speciellt inte när det är ont om tid till ett plan som leder till ett eventuellt syskon. Ett viktigt plan således. 
Fy tusan, vad jag svettades stress! Men det gick. Medan hon fnulade på sig alla kläder, borstade tänder, åt blåbär (vad tänkte jag med?!), bytte kläder och satte på sig ytterkläderna så hann jag faktiskt duscha, packa och klä mig själv. Allt på 35 minuter. Stolt mamma. Och finaste lilla Mini behöll lugnet och vara glad hela tiden. Jag lyckades alltså dölja stressen ganska bra. 

Nu ska jag slösurfa på inredning och bara vara en stund. Jag har varit alldeles för hormonstinn och hispig senaste dagarna. Slappa är vad jag behöver.
Berättar sen om hur det gick! ET:n alltså, inte slappandet, hihi!

Kramas där ute!

måndag 24 mars 2014

Lovande

Idag är det 10 embryon kvar...
Det låter lovande!
Imorgon blir det en sista middag med vin hemma hos en kompis. Sen ska det förhoppningsvis inte bli varken vin, ost eller lufttorkat kött på läääänge.

Kram

söndag 23 mars 2014

Nära nu

Idag fick vi svar på hur det gått med befruktningen:

"I would like to inform you that we have received 12 eggs from your donor and 11 of them are good fertilized."

So far, so god med andra ord!

Och idag började jag även med progesteronet. En på morgonen och en på kvällen. Nu är det nära!

Kram

fredag 21 mars 2014

Beppe

Kl 9 (10 lettisk tid) fick jag sms från Fina M som åkte till Riga imorse:
"Färdig"
Hahahahaaa! Jag kom att tänka på Beppes Sagostund från 70-talet. Lilla Sigrid som alltid skrek så i slutet av avsnitten: "Fääärdig!"



Men nu handlade det verkligen inte om ett vanligt toalettbesök... Idag sker befruktningen och sen är det bara att hålla tummarna.
Jag har bokat min biljett och en hotellnatt. Vi kör på det eftersom det fungerade när Mini kom. En natts vila efter insättningen fungerade då och visst sjutton blir man vidskeplig när man håller på med IVF:er! Allt som har fungerat enligt en rutin tidigare vill jag hålla mig till...
Jag kommer hem på torsdag förmiddag och då åker jag direkt till jobbet och låtsas som ingenting. Som vanligt. Och så börjar nedräkningen till testdagen också.

Aaah, hoppas att allt går vägen!!

Kramar

torsdag 20 mars 2014

Tid

Jag blev så exhalterad att jag glömde att uppdatera här!
Jodå, det blir ET på onsdag. Kl 15:30 lettisk tid, d.v.s. 14:30 svensk tid.
Och Fina M åker ner på fredag och lämnar sitt bidrag.
Jösses, jag kan knappt tro att det är sant!

Kram

tisdag 18 mars 2014

Imorrn

Imorgon får vi svar på hur det gått för donatorn. Och då vet vi om Fina M ska åka ner på fredag eller inte...spännande!
Det enda som är dåligt med det är att flygbiljetterna blir så hiskeligt dyra. Men i sammanhanget så är det väl inte så mycket pengar...

Nu ska jag surfa runt på biljetter och hotell.

KRam

måndag 17 mars 2014

Gynbesök

10 mm! Den är 10 mm. Perfekt med andra ord.
Nu ska jag meddela AVA och sen är det upp till donatorn. Hoppas, hoppas att hon har många, fina ägg!

Kram

torsdag 13 mars 2014

Det går framåt

Vilken skillnad det är den här gången. Jag har inte samma oro i kroppen. Inte samma rastlöshet.
Luften gick nog ur mig alldeles efter det sista försöket. Nu känns allt som vardag igen. Jag tar mina Progynon tre gånger per dag. Telefonen alarmerar när det är dags.
Varje morgon tar jag även en multivitamin (kvinna), Omega3, järntablett och även den så nödvändiga folsyran. Mini tittar nyfiket och undrande på mig varje frukost.
Härom dagen sa hon:
-"Jag vill också ha syskon", när vi pratade om att en kompis på dagis ska få ett syskon.
Fina M och jag tittade på varandra. Vi VILL svara:
-"Det ordnar vi!", men istället blev det ett lite mer snällt:
-"Vilken fin önskan!"
Vi önskar också.

På måndag kl 7:50 ska jag mäta slemhinnan hos Fru Gyn. Äntligen får jag träffa henne igen! Gladare den här gången.

Kramas där ute

fredag 7 mars 2014

Grodan

Första pillret inmundigat. Skönt!

När Mini kom tänkte jag fortsätta att skriva om vårt liv här, men det blev inte så. Jag vill inte riktigt så det blev ingen "barnblogg". Det blir spontaninlägg då och då istället, men det får bli så. Jag skriver när andan faller på helt enkelt och hoppas att en del vill läsa ändå.

Minis fötter tokväxer och jag tycker att det är toksvårt att veta vilka skostorlekar som är "rätt". Framförallt så är det svårt att mäta en 2-årings springande fötter…. Så fick jag tips av en kär vän om Clas Ohlson som har en mätsticka för barnfötter och barnskor. Att jag inte tänkt på det förut! Mini tycker att det är urkul att mäta fötter numer. Så jag vill dela med mig av det tipset. Länk: Grodan (som Mini gärna leker med).

Kram på er där ute!

onsdag 5 mars 2014

Nu minsann!

Oj! Nu händer det!
På måndag skulle jag starta med Primolut och så skulle det bli ET den 16/4... Men idag behagade mensen dyka upp bara så där! Det innebär Progynonstart på fredag och preliminär insättning av embryo den 26/3. Galet!
Fina Maken åker ner den 21/3 och gör sitt. Romantiskt som vanligt...inte.
Men det betyder alltså att vi gör långtidsodling den här gången. Det är på klinikens inrådan och vi hade faktiskt tänkt att be om det ändå. Det känns kanon!

Och veckan efter ET så börjar jag på nytt jobb.

Oj, vad spännande allt är!

Kram

söndag 16 februari 2014

Nytänk?

Sedan mitt förra inlägg har jag funderat lite. På det där med att jag fått för mig att folk ska göra eller tänka på ett visst sätt efter att jag berättat om ÄD.
Jag känner faktiskt inte igen mig själv i såna tankar. Jag som alltid gått den väg som känns bäst för mig och faktiskt inte brytt mig om vad folk tycker om mina val i livet. Det är mysko att jag helt plötsligt tänker annorlunda och jag undrar vad det beror på? Kan det ha med Mini att göra? Något slags beskyddande? Eller har jag blivit annorlunda som person? Eller vill jag bara låta det vara till dess nästa försök är över i alla fall?
Själv har jag aldrig brytt mig om hur barn kommit till världen, jag älskar alla ungar oavsett, så vad säger att andra skulle göra det? 
Hmmm, jag får nog faktiskt tänka lite till och hitta tillbaka till mitt gamla tänk. Det kändes enklare så. Att bara köra på.

Kram

fredag 14 februari 2014

Kompis

Jag har en arbetskamrat som har blivit en av mina närmsta vänner. Hon är så hjärtans go och glad och vi ventilerar och pratar om allt.
Därför har det känts så fel, så fel att inte inviga henne i vår "ÄD-värld". Jag har liksom inte velat för det är så skönt att få vara "vanlig". För någonstans längst där inne så får jag för mig att när jag har berättat för en person så kanske den personen börjar att se på oss med andra ögon. Inte så att personen skulle tro att vi är pestsmittade, men kanske så där att han eller hon t.ex. börjar försöka se om Mini och jag verkligen ÄR lika eller inte (för det verkar vara den stora "grejen", om man är lik sina föräldrar eller inte). Ja, börja jämföra på något sätt. Det är svårt att förklara, men så känns det. Men nu har jag äntligen berättat i alla fall.
Hon tyckte att det var sååå spännande! Och så frågade hon om det var störande att hon sagt att jag och Mini är så lika. Självklart inte! Snarare tvärtom. Det är bara kul att AVA hittade en så "bra" donator. Vi skrattade mycket och hon ville veta hur allt går till. När hon fick höra att jag ska åka ner själv i april (Fina M åker själv och lämnar sitt bidrag så vi turas om att vara hemma med Mini) så erbjöd hon sig direkt att följa med. Hon VILL verkligen. Och bara av ren snällhet. Ok, kanske att hon vill få sova ut lite också. Hon är trebarnsmamma, hahahaa! Jag fick lova att inte väcka henne om hon sov gott på hotellet. Okej'rå.

Det känns så otroligt skönt att få inviga bra människor i vår värld. Kanske skulle jag ha gjort det tidigare men jag ångrar inte att jag inte gjort det. Jag var nog inte redo för det. Inte så som jag är nu. Det känns bra.

Det är kul att räkna ner till den 10/3 tillsammans med en kompis, inte bara med Fina M. Lite barnsligt "vi-har-en-bästishemlis" ungefär. Jättekul!
Dryga 3 veckor kvar.... Snart så.

Hjärtekramar

torsdag 13 februari 2014

Över till något heeelt annat för en stund

Jag läste den HÄR artikeln i tidningen Chef.
Den handlar om en man som valde att ta familjeansavar, d.v.s. hämta och lämna sina barn på dagis och vara hemma och VAB:a.  Och vara föräldraledig.
Allvarligt?! Om vi byter ut mannen i artikeln mot en kvinna så kan jag lova att den där artikeln aldrig hade blivit skriven. Trist att artikeln är vinklad så som den är. Det slår fel.
På Linkedin (socialt media/nätverk) så kommenteras artikeln från tidningens sida, med att de vill belysa att män visst kan ta ansvar för sina barn och ta ut föräldraledighet. Precis som kvinnorna.
Jaha? Precis som om män (och kvinnor) är dumma i huvudet och inte förstår det?
Det är enligt min mening inte ALLS vad artikeln vill poängtera. När jag läser den så kräks jag lite i min mun (som Elin säger ibland). Slutsatsen av alltihop är att män kan vara hemma och ta det ansvar de ska/borde ta men att deras karriär och lön inte påverkas.
Artikeln visar med andra ord bara att det "hinder" (som det så ofta sägs vara) som gör att kvinnor inte kan få lika mycket betalt och få chefsbefattningar i samma utsträckning som män, inte är att de tar ansvar för familjen i större utsträckning, eftersom familjeansvar bevisligen inte är något karriärshinder för män!
Så min slutsats blir: kvinnor får sämre löne- och yrkesutveckling enbart för att de är kvinnor.

Hela artikeln är ett hån mot alla dessa mammor som gör allt som mannen i artikeln gör.
Så jäkla ogenomtänkt av en tidning som Chef att publicera något så förbaskat uråldrigt och fånigt.
Faktiskt.

Kram

torsdag 30 januari 2014

TV

Tittar på det där nanny-programmet på TV4 och mår såååå illa. Usch, vilket vidrigt program. Aldrig mer.

Kram

Närvaro

Jag vet inte vad jag ska skriva. Just nu är det så mycket så jag orkar inte ens sortera tankarna. Jag bara kör på.
Upp tidigt på morgonen (om jag inte lämnar på dagis), till jobbet, hem sent (om jag inte hämtar på dagis), äta, umgås och leka samtidigt som vi planerar och pratar om husbygge, jobbiga grannar, pengar och dagis (typ), natta Mini, jobba igen, sova några timmar och så upp igen.
Och det går i ett galet tempo allting. Undrar när jag ska hinna träna inför Tjejvasan? Och snön har nästan försvunnit så jag måste åka till konstsnöspår om det ska tränas.
Men jag är väl alldeles särdeles vanlig med ett sånt liv, gissar jag. En vanlig svennebanan. Ekorrhjulet.

Viktigast av allt är i alla fall Mini. När jag inte jobbar eller är vuxen, så sätter jag telefonen på ljudlös och är med Mini i nuet. Jag tror på sånt. Jag tror på föräldrars närvaro och engagemang i stunden. Barn ska bli sedda och lyssnas på. För mig är det jätteviktigt.
Naturligtvis ska jag som vuxen visa var gränser går och vara ett stöd, men jag tycker att det är enormt viktigt att se barn som individer och visa dem hur man ger och tar i livet i största allmänhet. Och att allt har sin tid. Vi stressar aldrig till dagis och vid lämning, och aldrig när vi ska gå därifrån heller. Jorden snurrar ändå, liksom. Och när vi pratar så ser vi varandra i ögonen. En vacker dag så sluts de nämligen. Så det gäller att kramas mycket också!
Det där kan låta ganska pretentiöst och "överarbetat", men det är det inte. Vi är faktiskt ganska avslappnade och närvaro i lek och bus är ju precis lika viktigt som i vardagsbestyren. Jag tycker bara att det handlar om just engagemang i den individ jag har ett enormt ansvar för. Närvaro, inte bara fysiskt utan även mentalt. Det är så jag vill ha det själv om jag pratar med någon så självklart vill jag ge det till Mini.
Därför är det också extra skönt att ha det fokuset när ekorrhjulet snurrar. Det går lite långsammare med Mini och det är ju helt fantastiskt! Tänk att en så liten individ kan ha en sån inverkan på sin omgivning. Barn är ta mig tusan helt magiska på alla sätt och vis.

Häromdagen när jag hämtade Mini på dagis så hörde jag en mamma prata med sin son som är i 4-årsåldern. Hon lät så otroligt nedlåtande i tonen och ordval mot honom, att jag verkligen reagerade. Mina ögon liksom drogs ofrivilligt (för jag vill normalt sett verkligen inte lägga mig i hur andra uppfostrar sina barn eller vad de tror på) till hennes i en slags ledsam förundran över hur man kan tala till sitt barn, eller till vem som helst faktiskt, med en sån ton. Hon reagerade tillbaka genom att ändra tonläge och ord. Tänk, hon förstod att hon inte lät speciellt trevlig och ändrade sig! Och hon förstod också att hennes son faktiskt bara är ett barn och att hennes stress inte har med honom att göra. Det är inte så himlans lätt att hänga med i vuxnas tempo alla gånger när man är liten. Så är det ju bara, det vet alla.
Men bäst av allt var att hon faktiskt hukade sig och gav sin son en kram just på grund av hennes egen insikt. Ett litet "förlåt" och en stor närvaro.
Och ekorrhjulet saktade ner lite igen. Aaah, underbara barn!

Och det blev visst ett inlägg här ändå. Kring något som ligger mig varmt om hjärtat.

Kramas i kylan

söndag 26 januari 2014

Sport

Jag ska åka Tjejvasan. Det känns otroligt läskigt! Jag kan nämligen inte åka skidor.
Men...det löser sig. 
Nu åker jag till sportbutiken och köper mig ett par skidor. Så hinner jag träna lite innan loppet som är den 22/2.

Jösses.

Kram

måndag 20 januari 2014

Besiktning

Fina Fru Gyn ringde.
Hysteroskopin visade att allt såg dunderbra ut. Min livmoder är i "perfekt skick", som hon sa. Det låter som en bilbesiktning, men ändå. Perfekt skick. Det känns väldigt, väldigt skönt.
Jag meddelade henne att vi kör igen den 10/3 och att jag har ett paket Primolut här hemma. Hon skrattade och sa att jag är underbart stark. Tack, snälla Fru Gyn. Vad vore jag utan henne och hennes varma hjärta?

Sakta men säkert kryper tiden fram emot mars.

Kram

söndag 19 januari 2014

Kärlek

Nu är datum för Primolutstart spikat. Den 10/3 kör vi igen. Som jag längtar!

Idag är det kalasdags för Mini. Imorgon blir vår lilla korv hela 2 år! Det är magiskt.
Hon sitter på golvet och klär på sig. Envetet och metodiskt.
Jag tänker tillbaka på den dagen då vi satte in embryot som blev hon. Och jag minns varje minut av den dagen. Nervositeten, lyckan och skräcken. Tänk om det inte skulle fungera.
Men det gjorde det! Och mitt nästa minne är dagen då hon kom. Jag minns varje minut. Dagen då alla krig tog slut och jorden slutade snurra för en stund.
Mini är magisk. Hon är en fantastisk liten människa och det finns inte ord för hur bra vi har det alla tre. 
Nu lever vi i nuet och för och med Mini, även om jag längtar till mars. 

Min goa unge. Vi älskar dig oändligt.

Kram

fredag 17 januari 2014

Äntligen x 2!

För det första: Igår började allt grävande inför vårt husbygge. Äntligen!

För det andra: WeRLabs öppnar nu upp för Göteborg! Den 10/2 öppnar möjligheten ta proverna i Göteborg. Beställer man innan den 10/2 så får man 150 kronor rabatt. Ange rabattkoden "Göteborg" för att få rabatten. Med andra ord; det går alltså att beställa prover redan nu och sedan ta dem den 10/2 eller senare.

Nu har jag skrivit så mycket om WeRLabs så ni kanske tror att jag jobbar för dem på något sätt. Det gör jag inte. Jag tycker bara att det är en strålande affärsidé, speciellt för oss som gör IVF/ÄD/ED utomlands. Jag vet inte hur många gånger jag stött på tjejer (inklusive jag själv) som behöver hjälp med att ta vissa prover för att läkare inte vill skriva en remiss. Äntligen finns det hjälp!
Och WeRLabs verkar också lyssna på oss kunder. Vi har mailat dem om vad vi vill ha och behöver och de lyssnar (både om vilka slags prover som kan tänkas behövas samt var deras tjänster för vår kundgrupp kan tänkas behövas). Mycket trevligt!

Vintriga kramar

lördag 11 januari 2014

Vardagslängtan

Äntligen kom snön!
Jag har saknat den för här ute på ön blir det galet mörkt utan lite snö som lyser upp i mörkret.

Min fritid går nu för tiden åt att planera kalas för Mini. Vi får inte plats här hemma så vi har hyrt den lokala hembygdsgården för en billig penning. Där kan ungarna springa runt och busa utan att slå ihjäl sig på diverse bordshörn och annat i detta övermöblerade lilla boende.
Allt som ska bakas ska vara glutenfritt och det är så otroligt kul att läsa recept och luska reda på vad jag ska baka. Idag ska jag provbaka en god tårta jag hittade receptet på. Jag får nog återkomma om hur den blev... Jag är nämligen ingen mästerkock/bagare/konditor på något sätt.
Svårast är att hitta något i bullväg men jag får fortsätta att leta.

Förresten! Goda nyheter! WeRLabs är på gång att kunna erbjuda tjänster i Göteborg, Lidköping och Falköping. Det är ju strålande, tycker jag.

I övrigt så läser jag många bloggar och blir lite avis på alla som lyckas med sina syskonförsök även om jag självklart blir alldeles varm om hjärtat samtidigt. Det är helt underbart så fort en liten unge kommer till världen. Faktiskt.
Men det har blivit jobbigt att se mammor med barnvagnar och ett syskon gåendes bredvid vagnen. Ett litet hugg i hjärtat dyker upp varje gång. Aj.
Jag längtar så otroligt mycket till mars då jag ska börja med primolut om inte mensen dyker upp. Jag räknar dagarna nästan även om jag inte har en aning om när jag ska börja, hahaha!

Åh, denna längtan!

Kram

lördag 4 januari 2014

Påsk

Nu har jag fått svaren från WeRLabs.
Jag lämnade blod igår morse och fick svaren igår kväll. Förmodligen för att jag har hjälpt till med att ge lite input till dem. I vanliga fall tar det nog några dagar.
Hursom, mina provsvar var bra. Inget att anmärka på även om jag själv anser att jag måste få ner kolesterolet något. Erhm...
Svaren får man via ett krypterat mail som man öppnar via en kod som kommer via sms till det nummer man angett. Det fungerade jättebra, tycker jag. Om nu någon mer vill använda tjänsten. Jag hoppas såååå att de kan sprida sig till övriga landet!

Jag har också fått svar från AVA som kunde köra igång redan nu i januari med ET runt den 24/2. Det lät strålande i mina öron men jag hade visst glömt att jag ska åka Tjejvasan den 22/2 så det kommer inte att fungera med ET samtidigt. Det får bli ET i mars eller april. Förmodligen i april och då runt påsk. Det känns bra eftersom Mini kom till då. Hon sattes in på påskafton 2011. Ett äkta påskägg, och ett sånt vill jag gärna ha igen, hihi! Så det lutar åt en påskinsättning igen.

Det här blir vår tionde elfte behandling. Hugaligen!

Jag lääängtar till påsk!!

KRAM

onsdag 1 januari 2014

Nytt år, nya tider

God fortsättning på er!
Hoppas att jul och nyår har varit till belåtenhet. Själv har jag gjort det jag tycker om bäst; umgåtts och ätit. Det sistnämnda har det blivit lite väl mycket av så i år har jag avlagt två nyårslöften:

- Jag ska gå ner 10 kilo.
- Jag ska få en lyckad graviditet.

Mycket bra löften tycker jag.
Så... jag började året med en dunderfrukost och till lunch blev det bl.a. coca cola. Inte så bra början. Så är det när man inte har någon karaktär, hehehe. Men det går i alla fall att göra något åt det. Jag får skärpa mig helt enkelt.

Det andra jag har gjort för att infria mitt andra nyårslöfte var att gå in på WeRLabs och beställa de prover jag behöver inför våra nya ÄD-försök. Det gick väldans smidigt och jag kan tipsa om att under vecka 1 och 2 så får man hjärttestet gratis så jag passade på att beställa även det för både mig och Fina M.
Jag kan också meddela att jag framfört våra önskemål till Rickard om en spridning av WeRLabs tjänster ut till övriga landet. Eller, ja, i alla fall till några större städer ute i landet, så att det inte blir så lång resväg för de som desperat behöver hjälp med labbprover. Så nu hoppas jag att han kan expandera!

Nu ska vi också fylla i formulären vi fått från AVA. Det är info om mig, info om Fina M, önskemål om donatorn samt avtal som ska fyllas i och skrivas på. Sen är det bara att tuta och köra så snart vi har labbsvaren.
Förresten, när jag var i Riga sist så noterade jag att gamla AVA hade bytt logga. Uppenbarligen så tillhör den kliniken numer Fertinova (om ni klickar på länken måste jag be er att läsa fliknamnen noga... "Barnslöshet", lite komiskt i IVF-sammanhang, hihihi!).
Det kan vara en förklaring till att Dr Fodina m.fl. lämnade den kliniken. De kanske inte ville vara kvar. Men oavsett så gjorde de det på ett inte så snyggt sätt. Å andra sidan tycker jag att kliniken även borde meddela sina kunder om att de nu ingår hos Fertinova.
Bara lite tankar jag har kring allt det där. Det är alltid skönt att få en förklaring till sån turbulens som det blev. Men nu lämnar jag det bakom mig.

Jag ser fram emot 2014. Det kommer att bli ett bra år, det känner jag på mig.
Kärleken frodas. Husbygget blir klart. ÄD-försök kommer att lyckas. Nya jobbuppdrag rullar in. Träningen tas upp igen. Nya spännande kontakter kommer att knytas och gamla kontakter kommer att spira ytterligare.
Det känns bra. Jag har höga förväntningar och jag ser fram emot att de införlivas. Jag tror helt och fullt på det.

Och allra först; 2-årskalas för vår underbara, goa, härliga lilla Mini som tar världen med storm och gör den till sin egen. Precis som det ska vara. Älskade unge!

Nytt år, nya tider.

Kramar