Lyckogråt

Jag har just ätit den äckligaste Caesarsalladen någonsin. Men det gör inget, för jag har två små embryon inbakade i underlivet. Jag är mer än nöjd.

Naturligtvis fick jag vänta nästan en timme på att få träffa läkaren. Det verkar vara standard hos dem men jag bryr mig liksom inte om det. Antingen är det kulturellt, vilket jag betvivlar, eller så är de bara så på kliniken men om man som jag åkt långväga enkom för att träffa dem så har man ju inte direkt bråttom till något annat. Så jag satt där och tog en kaffe. Ja, just det, jag hittade en korg med choklad bredvid kaffemaskinen också... Den var halvtom när jag äntligen fick träffa Dr Fodina, hehehe. Jag hann inte äta lunch innan jag gick dit...

Hursom, Dr Fodina berättade att de tinat två embryon. I och med det så blev det inte så mycket att välja på, sätta in ett embryo eller två. Jag menar, tinar de två varav ett är toppkvalitet (blastocyst) och ett är väldigt bra men utvecklas långsammare (morula på gränsen till blastocyst), ja, inte sjutton slänger man bort ett då.
Men som läkaren sa, med dessa två embryon så är risken/chansen för tvillingar mindre än i vanliga fall med två toppembryon. Så hon tackade för att jag valde att sätta in två, hon vill ju också ha ett bra resultat rent medicinskt. Blir det mer än en så får vi ta det då. Huga.

Hotellet jag bor på är Hotel Monika och det är helt ok. Perfekt för en sån här vistelse faktiskt och det är gratis Internet. Mycket bra, hihi. Men de är som sagt, mindre bra på sallader.

När jag åt min sallad ringde Fina M fyra gånger på raken. Jag kunde inte svara för då kostar det pengar och hamnar på jobbets telefonräkning. Det kan jag inte förklara bort när jag sagt att jag är sjukskriven... Så jag kunde bara inte svara.
Fina M ville veta hur det gått men jag trodde att det hänt Mini något och ringde till slut hem från hotelltelefonen (som förmodligen kostar en förmögenhet att ringa till utlandet ifrån men jag hade panik).
När han svarade kunde jag inte fråga vad han ville för jag var så rädd för svaret. Så sa han att han ville veta hur det gått. Lättnad! Var det bara DET?! Så började jag gråta. Igen...

På kliniken frågade Dr Fodina hur det var nu med en liten tjej i mitt liv.
-"So, Wilda, how is your life nowadays? Is it tough?"
-"Tough? No, not at all! It is wonderful!"
-"But with a baby....?"
-"It is still easier than living without a baby when a baby is all you want."
-"Oh, that must be so true...", nickade hon.
Och så fick jag en lyckoklump i halsen som jag svalde för att inte börja gråta.

Vid insättningen, själva tillfället när doktorn för in embryona, det ilar till lite och man ser det hela på skärmen, då ryckte jag till lite med magen. Anledningen var att den där lyckoklumpen hoppade upp i halsen igen. Jag svalde och höll andan igen så att jag skulle ligga så stilla som möjligt och inte försvåra placeringen av embryona. Lyckotår i ögonvrån. Gråt, gråt inombords. Lyckogråt.

Det har varit en hektisk dag. Väldigt känslosam, men det känns bra. Tårarna har bränt bakom ögonlocken av olika anledningar ända sedan imorse, men nu är jag bara trött. Jag ska se på tv, läsa, surfa och sen sova. Imorgon bitti flyger jag hem igen. Tillbaka till min lilla fina familj som jag sover utan för första gången sedan Mini kom till oss. Jag saknar dem så det gör ont!

Tack allihop för tumhållningar och sms! Ni är verkligen ovärderliga!!

Embryokramar från Riga