Me, myself and I

Välkommen hit!
Här läser du om min färd genom ivf:er och äggdonation.

fredag 31 augusti 2012

VM i mamma

Jag har fått en mammatidning i brevlådan.
Min fina lillebror gav mig en prenumeration på den i present nu när jag äntligen blivit mamma. Jag blev så glad, så glad! Han är fin, min bror.
Men tidningen... Den är så fylld med klyschor att det står mig upp i halsen!
Klyschor i stil med:

"Numer så städar jag inte lika ofta. Dammtussarna får ligga i flera dagar ibland."
"Min man får aldrig frågan hur livspusslet går ihop!"
"Det GÅR att göra karriär samtidigt som man är föräldraledig."
"Välja-dagis-stress."
"Pappor kan också. Minsann."
"Rätta kläderna för mor och barn."
"Hur göööör alla för att hinna med? Jag är såååå operfekt och hinner iiiinget! (Och en sminkning och fotografering och ett reportage i höga klackar och tights för att visa en "riktig" mamma då, eller?).

Det är som ett enda stort "VM i mamma". Suck.

Jag vet. Jag gnäller. Och visst tar tidningen upp en del allvarliga ämnen också. Det gör den.
Men det är för mycket bling, bling, klämkäckt och gulligull för att jag ska orka läsa de mer allvarsamma bitarna (som är färre än de glättiga...).
Allt är bara så klämkäckt och stereotypt och ankdamms-aktigt. Ungefär som när TV4 Nyhetsmorgon sitter och intervjuar sina egna medarbetare som inkallade "specialister" inom något aktuellt ämne, i morgonsoffan.
Ingen fantasi, ankdamm, klubb för inbördes beundran.

Och varför BRYR jag mig ens?! Jag vet inte. Jag bara stör mig så.
Har jag blivit bitter? Nej.
Jag kanske alltid har varit så här? Kanske.
Eller så har jag begåvats med förmågan att se livet ur ett litet större perspektiv (utan att säga att jag är förmer än någon annan!)? Helt plötsligt så tycker jag att allt som inte handlar om Mini är obetydligt. Så kan det vara. Men jag har alltid småstört mig lite på det där med "VM i mamma", trots att jag faktiskt inte brukar bry mig om andra på det sättet. Men just "VM i mamma".... Det är något som jag kan störa mig i all evighet på. Med eller utan barn själv, alltså.
Det kanske är allt barnkämpande som har präglat mig? Vem vet.
Men kärleken till mitt lilla mirakel (för att nästintill citera en skånsk schlagersång-pratare, hahaha!) slår ut allt annat. Jag tycker att det är trivialt att ens diskutera dammtussar. Vem bryr sig om andras damm? Egentligen? Och är det mer legalt att säga att man slarvar med städningen bara för att man har barn? När jag inte hade Mini i mitt liv så slarvade jag ännu mer. Jag hade så stort fokus på att BLI gravid. Eller så hade jag annat kul som tog upp mitt liv.
När jag sen äntligen fick Mini så städar jag mer. Jag vill inte att min unge ska kravla runt i damm, liksom. Än mindre hennes kompisar som är här då och då. Och det finns mer tid till städande numer. FAKTISKT! (det där var en hint till de som undrar vad barnlösa människor gör....).

Och pappor som aldrig får frågan om livspusslet borde kanske prata om det där livspusslet lite mer själva? Så att det kommer upp på tapeten för jämställdhetens skull, menar jag. Min man gör det utan att någon frågar honom. För hur många jämställda män beklagar sig över livspusslet så som vi kvinnor beklagar oss? Bara en liten tanke, så där i största allmänhet...

Stress över att välja dagis. Stressar folk över det? Seriöst? Eller är det bara en hitte-på-grej för att en artikel ska skrivas? Visst kan det vara lite "meck" över att hitta och få in barnet på det dagis man vill, men "stress" är det väl ändå inte? Det finns värre saker att stressa över men jag kanske är alldeles för avslappnad? BORDE jag vara stressad? Har jag missat något? Jag måste ha gjort det... För på inget dagis jag har kikat på så slår de barnen, har kackerlackor, struntar i blöjbyten eller ger barnen vatten och bröd till lunch (jo, det har hänt en bekant till oss!). Och skulle det hända (för självklart tänker jag följa upp hur det går med Mini på dagiset) så blir det liv i luckan, vill jag lova. DÅ kan jag återkomma om att prata om stress! Men jag kan ju inte utgå från att alla dagis är galna och bli stressad över att jag inte hittar det "rätta". No stress, liksom.

Och så blir jag fascinerad över att människor i tidningen förfasas över att barnen blir stora och att de inte är ens "egna" längre, att man ska behöva släppa tankemönstret att barnen är "mina".
Barn är aldrig "mina". Barn får man till låns, enligt mig.
Jag är min egen, inte mina föräldrars. Jag är vuxen. Jag har fått Mini till låns. Hon är en egen människa som jag har fått den stora äran att hjälpa, leda och ta hand om här i livet. Min roll är att försöka ta fram hennes allra bästa sidor så att hon får ett lyckligt liv. Typ. En vacker dag, när jag är gammal och orkeslös, så hoppas jag att jag gjort så bra ifrån mig att hon vill visa sin empati gentemot sin gamla mor, och ta hand om mig. För sånt är inte alltid självklart. Det är så lätt att älska sina barn, men för att få dem att älska en tillbaka så måste man förtjäna det. På något sätt. Det är stort. Så otroligt stort.

Så vad betyder en dammtuss eller två? Eller att en del frågar kvinnor om livspusslet, men inte män? Eller att det ska sägas att man inte hinner med nååågot men ändå gör allt? Vad betyder ett "VM i mamma"? Egentligen?
Jag står på mig och gör det jag tror och tycker är rätt. Jag vill verkligen inte klaga och gnälla, även om det är just det jag gör just nu, men jag vill bara ge livet lite distans. När jag lyfter blicken från tidningen och ser mig omkring så blir det som skrivs så otroligt långt från verkligheten.

Eller så är det jag som har mitt rymdskepp parkerat någonstans här utanför...

KRAM


lördag 25 augusti 2012

Lite kuligt en lördagkväll

Åsså en lista för att det är så attans kul ibland. Snodd av Miss Baglady!


1. Var är din mobiltelefon?
På vardagsrumsbordet, ca 50 cm ifrån mig..

2. Var är din andra hälft?
På andra sidan vardagsrumsbordet, halvliggandes i soffan.

3. Ditt hår?
Mitt hår är ta mig f-n inte värt en enda kommentar. Egentligen. Men det lossnar fortfarande efter graviditeten och har aldrig varit så tunt och fult och slitet som det är nu. Det är galet fult.

4. Ditt humör?
Riktigt bra. Har tagit ett glas vin och vill nog ta ett till. Kul att synda så här en lördag.

5. Din dagsplan?
Tänkte åka och titta på elefanter i Stora Skuggan med Mini men hon valde att lägga sig ner och sova istället. Länge. Så det bidde en lunch-middag hos en släkting istället. Väl hemma så somnade hon igen så jag tog ett glas vin och bloggade medan maken glor på en dålig film från 80-talet.

6. Det bästa du vet?
Att gosa in mig med näsan i Minis nacke och pussa henne tills hon kiknar av skratt. Men jag gillar även pasta med riktigt god köttfärssås och ett glas rött till det. I gott sällskap.

7. Din dröm i natt?
Hmmm, jag drömde något men kommer inte ihåg vad....

8. Ditt livsmål?
42

9. Rummet du är i?
Vardagsrum. Bombnedslag. Vi inreder förrådet och en del prylar har hamnat i vardagsrummet tills det blir helt klart. Inte kul. Inte alls... Prylarna, á la borrmaskin, matchar inte leksakerna på golvet.

10. Din hobby?
Mini? Fanjagärenmisärsominteharenhobby.....

11. Din skräck?
Libero Baby Wash. Den tvättade rent min kompis sons bebiskläder till ultravita när hon var på landet och inte hade tvättmedel med sig. Efter det tvättade hon rent bilens fälgar till skinande metallic-rena med samma medel... Aldrig mer Libero Baby Wash här hemma, säger jag bara.

12. Var vill du vara om sex år?
I det där huset som min man just har pratat om på ett ställe som är på landet men ändå hyfsat nära stan. Tänk, han vill också dit!

13. Var var du igår kväll?
Jag var hemma och försökte natta en Mini som för första gången på flera månader inte ville sova alls. Fredagarna ser annorlunda ut numer...

14. Vad är du inte?
Ego. Elak. Snål.

15. En sak du önskar dig?
700 miljoner dollar. Typ.

16. Var växte du upp?
En norrförort till Stockholm och i självaste Stockholm.

17. Det senaste du gjorde?
Läste bloggar och hällde upp det där andra glaset vin.

18. Dina kläder?
Slitna jeansshorts och ljuuuuus-baby-rosa t-shirt.

19. Din tv?
Northern Star, ett märke som blev uppköpt och eftersom jag tagit sönder fjärrkontrollen så går det inte att uppbringa en ny. En såndäringa mulitkontroll funkar inte för märket på tv:n är så ovanligt. Men den är platt. Om man räknar "platt-tv" som platt när "platt-tv" kom till världen. Typ, 20 cm platt... Ja, jag önskar att den går sönder vilken dag som helst. Och det gör den. Den piper även om min man inte vill erkänna att han hör det. Hmmm, känsligt ämne det här med tv:n märker jag....

20. Ditt/dina husdjur?
Nä. Aldrig mer.

21. Din dator?
Ett äpple.

22. Din bästa ägodel?

Mitt äpple.

23. Saknar någon?
Ja. Min mamma som dog 1993.

24. Din bil?
Peugeot.

25. Något du inte har på dig?
Foppatofflor. Aldrig.

26. Favoritaffär?
Coop. För de har rosa papperskassar.

27. Din sommar?

Kul!! Med massor av kärlek.

28. Älskar någon?
Ja. Mini och Fina M.

29. Favoritfärg?
Alla, typ. Jag gillar färgglatt men om jag måste välja så blir det nog rött. Och gult. Och rosa. Och lila.

30. När skrattade du senast?
Idag när Mini babblade som bäst.

31. När grät du senast?

Kommer inte ihåg men det första som dyker upp är ett tillfälle för tre månader sedan när insikten att min mamma inte får träffa Mini sköljde över mig samtidigt som Mini och jag tittade på fotografiet av henne. Det fick mig att bli så ledsen att jag fick be Fina M att ta över Mini så att jag fick gråta klart. Det var smärtsamt. Saknad, kärlek och moderskänslor i ett och samma andetag. Tungt! Men överkomligt väldigt fort. Livet går vidare. Alltid.


Kul frågelista!!

Kram på er

Släktingen igen

Idag har vi varit på besök hos "släktingen". Hon som bara pratar likheter heeela tiden. Som jag blir galen på, helt enkelt. Jag menar, nu är Mini 7 månader och det borde finnas annat man kan prata om liksom.
Men det är en släkting som jag, enligt alla oskrivna regler, inte bara kan undvika. Dessutom så ÄR hon faktiskt generellt ganska trevlig. Hon är väl bara lite naiv ibland och så hör hon till generationen 40-talister som kanske har det lite väl gott ibland (ok, jag har väl lite mindre fördomar ibland, då. Men ha lite överseende med det just nu, snälla?). Den generationen, alltså.

Hursom, idag började hon tala likheter igen.

-"Jo, men jag TYCKER ändå att hon ÄR lik din mamma, Fina M."

Here we go again, tänkte jag.
Men, hon har precis blivit farmor och den bebisen är väldigt lik hennes ex-man som hon inte är helt förtjust i. Kontring. Jag kunde inte låta bli.

-"Ja", sade jag. "Visst är det märkligt att många barn blir så lika sina farföräldrar? Som ditt lilla barnbarn som är så otroligt lik din ex-man."

Så slutade hon att tjata om vem Mini är lik. Ridå.
Jag känner mig lite ond, men vaddå? Jag ORKADE inte lyssna mer på det där tjatet om att Mini är lik sin farmor. Det verkar aldrig som hon vill sluta att påpeka det.

Sen hände något. Jag sa att om man tittar på Minis ögon så är de verkligen en blandning av Fina M:s ögon och mina. Det tycker jag själv också!
Hon synade Minis ögon och sa:
"Ja, det ÄR de verkligen! Nu ser jag det! Vad roligt!"
Och så påpekade hon t.o.m. att Mini har en hel del minspel från mig.

Som jag alltid har sagt, likheten sitter hos betraktaren och ibland får man hjälpa till lite. Hihi!

Och om någon undrar varför jag tjatar om den här släktingen, så vill jag med det berätta att det ibland kan vara jobbigt att höra det här med likheter. Jag tror faktiskt att även om det inte är en bebis som kommit till världen via ÄD, så kan det vara lite tröttsamt att höra att ens barn är lik den och den eller inte lik föräldrarna alls. I alla fall om det tjatas om det från en och samma person i tid och otid.
Men, för de som funderar på ÄD eller ED, så kan det vara bra att vara förberedd på att jämförelserna ofta är fler än vad man kan tänka sig. Och jag var inte så förberedd på det, faktiskt. Det är väl därför som jag blir lite extra irriterad på den här släktingen. Vanlig, normal "oj, vad hon är lik sin pappa"-jämförelse är inget jag bryr mig om. Så ÄR det ju.
Men det där om att "hon är inte lik någon av er" kan bli lite konstigt ibland. För jag och Fina M bryr oss ju verkligen inte alls och på något sätt känns det som att vår dotter blir bedömd.
Det blir hon naturligtvis inte alls, det är bara hjärnspöken som vi, främst jag, har och som jag måste komma över. Det vet jag.
Men nu är det här en ÄD-blogg och jag skriver om allt som har med ÄD att göra och fritt från mitt hjärta. Så det kan vara bra att veta om man går i de tankarna. Så slipper det bli en överraskning som det blev för mig.

Det är verkligen märkligt att jag inte var beredd på det. Jag hade aldrig trott att jag ens skulle reagera på det som jag gör. Jag brukar inte bry mig så mycket om vad andra tycker när det kommer till sånt där. Eller något som rör mitt privatliv egentligen.
Men, men... det är inte hela världen. I förhållande till allt vi gått igenom så är det verkligen ingenting. Ingenting!
Och blir det jobbigt så får man leda in de oinvigda på den rätta vägen; se livet ur ett annat perspektiv ibland.

Kram på er där ute!

torsdag 23 augusti 2012

Gyn och tankar

Jag får flashbacks av det här nu. Huga! Lite läskigt.

Jag har inte fått svar från Riga ännu, vilket egentligen inte behövs, jag har bara meddelat dem att jag nu har bokat en tid hos gyn och att jag har fått min mens.
Min fina gyn. När jag ringde presenterade jag mig och hon bad om personnummer...knapp, knapp på datorn...
-"Men det är ju WILDA!!" Heeeeej! Hur ääär det?!"
-"Hej! Jo, allt är bara bra och jag undrar om du har lust att hjälpa oss igen?"
-"Men...gick det inte vägen förra gången?"
-"Jo, hon sitter här framför mig nu. Hon kom i jaunari."
-"VA?!?! ÅÅÅÅÅÅH, GRAAAAAATTIS! Vad glad jag blir! Så underbart!"
-"Hihi! Tack! Jag har tänkt på att komma upp och visa vad du har hjälpt till med men ville inte komma oannonserad. Men nu vill vi göra ett syskonförsök också."
-" Jag hjälper självklart till. Självklart! Men du MÅSTE ta med dig den lilla när du kommer."

Är inte det en härlig gyn, så säg?! Jag blev i alla fall jätteglad av hennes omtanke och värme.
Den 6/9 ska jag dit och mäta slemhinna och livmoderstorlek. Det är för att kolla att allt är ok och efter nästa mens så kör vi på allvar om allt ser bra ut den här gången. Jag ska fråga gyn om hon är villig att skriva ut Provera åt mig den här gången. Hon vill inte skriva ut mediciner för en behandling som hon själv inte håller i och speciellt inte en utländsk behandling. Det kan jag förstå, men lite irriterande är det... Men Proveran är ju inte en del av behandlingen. Den är ju till för att gör så att mensen kommer så det kanske hon kan hjälpa till med. Som sagt, jag ska fråga. Jag kan inte få mer än ett nej.

Det känns väldigt märkligt allt det här. Att börja igen.
Jag är otroligt förväntansfull och samtidigt livrädd. Framförallt är jag rädd för hur jag kommer att reagera om det inte blir någon mer bebis. Jag hoppas att jag inte känner alltför stor sorg över att Mini inte får något syskon då.
Förr, när jag kämpade på som värst med att få en bebis, så kunde jag ibland tänka att de som blev olyckliga över att inte få något syskon borde i alla fall vara glada över det barn de har. Lite lagom bittert, så där. För jag var ju otroligt ledsen över att jag inte ens kunde få ETT barn.

Numer förstår jag faktiskt hur det kan kännas. Det är ju inte alls av lika egoistiska skäl jag vill ha ett syskon till Mini. Det är främst för hennes skull jag vill ha ett syskon. Allra mest är det faktiskt så. För jag kan känna att jag inte vill att Mini ska vara ensam om allt.
Trots allt så är det så att hennes mormor inte lever, hennes farmor har Alzheimer, hennes farfar bor långt bort och har MS och hennes morfar bor ännu längre bort. Och hon har inte heller världens yngsta föräldrar så naturligtvis så är inte hennes mor- och farföräldrar så väldigt unga heller. Det är inte bara att resa hit i tid och otid liksom. Vi behöver helt enkelt utöka vår kärleksfulla familj. Lite skämtsamt sagt.
Men framförallt så vill jag också att hon inte ska känna att hon är ensam om det här med ÄD. För trots allt så kände jag (well, Fina M också så klart) mig ganska ensam om att genomgå ÄD. Det är inte så otroligt många som gör ÄD i Sverige (mellan 200-300 per år, plus de som åker utomlands). För mig känns det därför underbart att ha den där lilla härliga gruppen av ÄD-mammor som ses då och då. Inga konstigheter liksom. Vi kan prata om allt kring ÄD som om det var det vanligaste i hela världen. Vi behöver inte förklara hur det fungerar, för att inte tala om den känslomässiga biten. Väldigt skönt. Och flera av oss hoppas så klart att barnen kan hålla lite kontakt så att de inte behöver känna sig "onormala" eller få stöd om de skulle ha funderingar.
Det känns bra!
Tänk då om lilla fina Mini skulle få ha ett syskon som också kommit till världen via ÄD. Och vilken tur det syskonet har som får Mini till storasyster som också är här via ÄD.
Och, oavsett tillkomstsätt här i världen, vilken tur de har att få ha varandra. I så fall.

Så tänker jag. Ungefär och lite förenklat. För inte är allt så enkelt som det låter jämt. Syskon kan bli ovänner, man kan tappa kontakten med vänner och nätverk. Allt kan hända.
Och det handlar så klart inte bara om att Mini ska få ett syskon som om det vore någon leksak, utan om att syskonet ska få ett syskon i Mini också. Att de ska få ha varandra.
En kärleksfull familj helt enkelt.
Ok, liiiite ego kanske det är då. Jag gillar ju faktiskt barn också. Och att få vara mamma. Det är förbaskat kul.
Vi har fem embryon kvar i frysen. Lyckas vi på en gång så donerar vi de som blir kvar. Då har vi även fått göra gott till någon annan.

Åh, det är många tankar som snurrar nu...

KRAM

onsdag 22 augusti 2012

Äntligen!

För första gången på vääääldigt länge kan jag äntligen säga: Jippiiiie, mens!
För idag kom den äntligen.
Rosa på pappret imorse och jag tänkte skriva något här men hann inte. Mammor och barn från föräldragruppen har varit här och det var så otroligt trevligt. Vilken tur jag haft som hamnat med ett så bra gäng.
Efter det blev jag överbjuden på kaffe till soplockssmällargrannen som är riktigt trevlig.
Och efter allt kaffedrickande så blev det toalettdags med RÖTT på pappret. Tjohoooo!!

Imorgon ska jag ringa till gyn. Och nu ska jag maila Riga. Fasiken så kul och spännande!

In i kämparträsket igen...

KRAM

lördag 18 augusti 2012

Människor att minnas

Ni vet när man stöter på såna där helt underbara människor i livet? Såna där som man kanske inte hänger med jämt och ständigt men som ändå ger en så mycket energi och positiva vibbar att man kan gå på små moln av glada tankar i flera dagar efteråt?
Jag har stött på såna människor två dagar i rad nu! Vilken grej!

Först var jag hos min tandhygienist. Ja, jag vet. Hur kul är det att gå dit liksom? Och efter en graviditet med ständigt blödande tandkött och sen amningsnätter med tandborstfuskning (oftast omedveten sådan, dock) så var jag inte direkt peppad att gå dit.
Men....
Så kommer hon där, i korridoren, gåendes mot väntrummet där jag sitter, och jag kommer ihåg att hon ju faktiskt vet vad jag gått igenom för att få barn. Precis när jag tänker tanken så skiner hon upp som en stor sol och ler med hela kroppen. Jag kan liksom inte göra annat än att krama henne i det läget. För det känns bara så naturligt att krama en så glad och underbar människa som gratulerar mig på ett så fint sätt som hon gör. Oavsett om det nu råkar vara "min" tandhygienist. För allvarligt, jag hade nog aldrig trott att jag skulle krama en sån någonsin i mitt liv.
Men det gör jag alltså där i väntrummet.
Och hon överöser mig med gratulationer och har överseende med mitt dåliga tandkött (eller, nja, liiiite snälla bannor får jag, men det hade jag räknat med) och säger att livet är större än så. Hur jäkla FIN får en människa vara? Hon är guld personifierat. Om man nu kan personifiera guld.

Och så igår, jag träffade den där tjejligan med andra ÄD-mammor och ÄD-barn. Såååå skönt! De är helt fantastiska människor. Det är inte direkt så att jag tänker på att vi har gjort ÄD allihop. Nej, jag bara umgås och är glad för att alla är så trevliga och snälla, och grymma personligheter. Och så inser jag ibland, när vi pladdrar, hissar glada barn, matar, gungar, badar, sippar kaffe, utbyter inredningstips och bara är i solen, att vi började ses tack vare våra "åkommor". Våra barn. Det var de som förde oss samman och nu har jag så kul och trevligt varje gång vi ses. Jag får inspiration och energi för fler år framåt varje gång! Jag hoppas att vi håller kontakten och att våra barn kan göra detsamma om de vill.

Ja, den gångna veckan har fullkomligt fyllt mig med energi och glädje. Jag är så glad att jag får träffa så speciellt fina människor.
Tänk, mitt problem med att få barn har gjort att jag har fått mångfaldigt tillbaka. Det är helt otroligt!
Människor jag ALDRIG kommer att glömma. Det känns bra. Så förbaskat bra!

KRAM

PS. Näpp. Ingen mens ännu...suck. DS.


onsdag 15 augusti 2012

Tips om ett program

Just precis nu går ett jätteintressant program på Kunskapskanalen. Det handlar om en holländsk tjej som vill frysa ner sina ägg. Hon är 35 år, tror jag, och singel.
Hennes pappa vill dock att hon ska träffa en karl istället och hon går på en massa dejter.
Personligen tycker jag att hennes pappa låter som en gammal stofil i sitt tänkesätt men han vill bara sin dotter väl.
Hur som helst, det är ett intressant program. Där presenteras även kort möjligheten att frysa ner en hel äggstock!

Programmet visas även den 16/8 och den 18/8. Och så finns det på play HÄR.

Kram

fredag 10 augusti 2012

Stor dag idag

Idag är en stor dag. Idag blir tonci mamma igen! Alla mina tankar går till henne idag.

Kramar

PS. Näe...ingen mens ännu men det känns verkligen som den är på väg. DS.

tisdag 7 augusti 2012

Ah, men!!! Den 20:e augusti börjar nya "Dallas"!! Jösses, vad roligt! Det ska jag absolut se på!

Och så tror jag att jag har lite mensvärk. Kanske, kanske.... Hoppas.

Kram

fredag 3 augusti 2012

Vardagstjafs

Ibland är det svårt. Trots att vi uppnått vår dröm så blir det visst knas ibland.
Som när vi har längtat otroligt efter barn och tänkt lika med allt, och så får vi äntligen ett barn och helt plötsligt en dag så tyckte vi plötsligt helt olika angående en liten vardagsdetalj kring Mini. Det blev fel och konstigt. Jag är inte van vid sånt och ledsenheten höll i sig i två dagar.

Vår barnkamp har svetsat samman mig och Fina M så pass mycket att när det nu blivit som vi ville så blir jag så upprörd när vi blir oense och sura på varandra. Det känns helt fel och tänk att det är vår dröm som besannats som gör att det blir så!
Det känns knepigt även om det inte är någon stor grej alls egentligen. Jag vill bara inte att det ska bli så. Lyckliga familjen-temat är liksom roligare.
Men, jo, jag förstår så klart att det inte alltid kan vara lattjo och kul med små barn och att man så klart får vara oense och lite griniga på varandra i ett förhållande. Självklart! Det är väl bara det att det är lite ovant det där med onödigt tjafs liksom. Livet är ju större än så och det har vi mer än väl fått erfara under många år. Därför stör det mig väl lite extra gissar jag. Tjafs, alltså.
Men det gick snabbt över och allt är normalt igen!
Jag ville väl bara säga att vi äntligen är en "normal" familj, hihi. Att vår barndröm förmodligen innehöll även lite vardagstjafs helt enkelt. Vi glömde bara bort det när vackraste Mini kom till världen. Hon levde upp till alla drömmar och mer än så, så vardgatjafset i vår dröm glömdes förmodligen bort. Så var det.

Och ingen mens ännu... Kanske är den på gång? Kanske var det lite PMS som spädde på tjafset?
Hoppas det!

KRAM i solen