Me, myself and I

Välkommen hit!
Här läser du om min färd genom ivf:er och äggdonation.

tisdag 29 maj 2012

Nervöstankar

Ok, ny dator och jag förstår bara inte hur jag ska spara ner bilder från nätet. Hur gööör man på en språjtans ny MacBook Air? Suck.

Men nu är inte det här en datorblogg så jag ska vädra mina tankar som snurrar istället.
Jo, målet var att sluta amma i slutet av juli (eller juni). Om jag gör det och mensen kommer igång ganska omgående (I wish...), så borde det kunna bli en insättning som tidigast i oktober eller november. Faen, vad trist! Det känns jättelångt dit! Blir det november så kommer bebisen i augusti. Om vi lyckas.
Om vi misslyckas så blir det senare... Logiskt.
Åh, jag inser att ju mer jag tänker på det desto mer nervös blir jag. TROTS att jag är så nöjd som det är. Det gäller verkligen att hålla nerverna i styr på något sätt.
Nervös är jag därför att jag dels inte vill bli för gammal. Gammal enligt mig när det kommer till ÄD är i och för sig 50 år (bara min personliga åsikt avseende mig själv och absolut inget rättesnöre!), men nu när jag har chansen att lyckas tidigare så vill jag lyckas innan jag blir 43 år. Det blir jag i september nästa år. Näe! vänta nu! Jag blir 44 år då. Hu! Men än så länge så känner jag mig som en 28-åring i och för sig men min mormor sa att hon kände sig som 23 när hon var 93 så det kanske inte är ett helt bra riktmärke att gå efter.

Och så är jag nervös att embryona inte ska klara upptiningen. 5 st har vi i frysen. Vi tinar upp ett i taget tror jag (eller hur de nu gör rent tekniskt...). Något borde klara sig kan jag tycka. Men det går aldrig att veta. Denna osäkerhet... Urrrk.

Och till sist är jag nervös för att embryot inte fäster. Det borde finnas något klister man kan doppa dem i innan man sätter in dem. Och så hålla fast dem lite mot slemhinnan medan klistret torkar, innan man tar ut den där lilla pipetten eller vad det heter. Som doktorn använder när hon sätter in embryot.

Jag och Fina M har också diskuterat hur vi gör rent praktiskt. Inget är bestämt men det blir så klart dyrare att ta med både honom och Mini när det bara är jag som behövs för ingreppet. Så jag har frågat bästaste bästisen om hon vill följa med. Tänkte att vi kan gå på spa där nere dagen innan om hon vill. Hon blev alldeles tårögd och rörd så jag gissar att hon vill det. Sen ska resan så klart klaffa med hennes liv också, men det vore kul. Vi får se helt enkelt. Fina M kanske absolut VILL följa med när det väl är dags och då är det viktigast så klart.

Åh, det är så mycket tankar hela tiden! Hur det kan bli och hur det inte kan bli. Det är spännande, kul och läskigt på en och samma gång. Tur att jag har Mini som distraherar bort tankarna. Så fort jag är med henne så tänker jag inte på försöket alls. Då är det bara hon som gäller och det är så klart mycket roligare.

Förresten, jag "kommer ut" mer och mer kring det här med ÄD har jag märkt. Jag har inga problem att prata om det med människor som jag litar på och som jag märker har en stor del empati. Det känns jättehärligt! Jag berättade för två tjejer i föräldragruppen och jag vet att i alla fall en av dem har läst här på bloggen. Jag fick ett väldigt fint sms av henne som värmde gott i hjärtat. Fina människa!
Då är det kul att berätta så jag hoppas att jag törs göra det för fler och fler. Men viktigast är så klart att Mini får reda på det. Jag vill inte att det ska vara några konstigheter. För det är det inte. En celldonation. Ett enkelt ingrepp om än svårt att får det att fungera alla gånger. Men, som sagt, inga konstigheter.
Självklart kanske någon jag känner redan hittat hit till bloggen och förstått vem jag är, men då får det vara så. Det vore bara kul att få reda på det i så fall. För min egen nyfikenhets skull.

Nej, nu är det dags att göra två pajer till inför namnkalaset på lördag. Det ska spöregna så vårt lilla "garden party" får bli i vardagsrummet. med utemöbler, kulörta lyktor och allt. Lite kul ska det vara, trots regnet!

Kram i solen så länge!

måndag 28 maj 2012

Artikel i Sydsvenskan

Och så denna fina artikel i Sydsvenskan:

För liv

Boken kan köpas HÄR.

Kram

Svar

Och som vanligt svarar AVA inom 24 timmar. Skönt!
Så här säger de:

"Thank you very much for all information.
Firstly You should stop breast-feeding and then you should receive 2 normal periods after that. Because before we will start your stimulation for frozen embryo transfer, we should be sure that your hormonal level are in norm.
You will need to make only new blood test for infections: HIV, Syphilis, Hepatitis B and C and this test results should not be older than 6 month at manipulation moment.
So please inform me when you will totally stop with the breast- feeding and after that we can start slowly to plan your next treatment.

Best regards"


Well, well... Det låter som en bra plan och jag litar verkligen på att de kan sin sak. Det känns bra det här. Sakta men säkert.

Nu, mer namnkalasplanering (matlagning...).

Kramar till alla

söndag 27 maj 2012

Mail

Alldeles nyss gick mailet till AVA-kliniken i Riga iväg. Nu är det dags igen. Tjohoo!

Jag frågade vad som behöver göras (tester etc) och när det kan vara möjligt att göra FET:en om jag har slutat amma i slutet på juli. Gissar att man ska få någon slags mens innan också.
En inledande kontakt har i alla fall gjorts nu så det känns lite spännande även om jag vet att det är lång tid kvar och att det kanske inte lyckas. Men jag måste utgå från att det gör det. Går vägen, alltså. Jag vill inte deppa i förväg...

Nu ska jag försöka att sova.

Kram

lördag 26 maj 2012

Det var den dagen

Så går dagen mot sitt slut i den här familjen. Mini har gått till sängs och jag ska laga lite mat till mig och Fina M.
Hela dagen har jag bakat och lagat mat inför Minis namnkalas nästa helg. Egentligen hade vi tänkt att ha kalaset den här helgen men alla kompisars barn är galna i Melodifestivalen så vi flyttade fram det en vecka. Synd. Det hade varit kul att ha namnkalaset just idag, på Ofrivilligt Barnlösas Dag. Lite symbolik, liksom.
Det blev inte så men vilket bra sätt att hylla den här dagen. En overklig känsla att få ordna något fint för sitt eget barn på en dag som betyder mycket för mig. Det var en bra dag med andra ord.

TIll maten blir det ett glas vin och kramar. På något sätt känns den här dagen större och viktigare än att jag för första gången får fira Mors Dag imorgon. Märkligt. Men bra.

Kram

Ofrivilligt Barnlösas Dag

Så har det gått ett år sedan förra gången vi hyllade oss själva för allt kämpande, all slit och all sorg. För att vi är så förbaskat duktiga och bra helt enkelt! För det är vi. Vi som kämpar för att få oss ett barn till låns i livet.

Under den tid jag har bloggat, sedan år 2009, så har jag aldrig, och då menar jag aldrig, stött på någon som kämpar för att få barn som är genuint elak eller dum mot andra. Jo, någon kanske är klumpig och uttrycker sig på ett sätt som blir helt fel ibland, men i grund och botten menar jag. Jag har sällan stött på ett gäng (för vi är ju faktiskt ganska många i barnlöshetsträsket) som kan visa en sådan stor förståelse och en sådan fantastisk empati för andra.
Själv har jag fått enormt stöd av så många människor att jag blir tårögd när jag tänker på det. Här på bloggen har jag fått allt från hejarop till upplyftande kommentarer till de där "vakna-nu-livet går-vidare-kämpa!"-kommentarerna. Det är fantastiskt!

Under en kortare period i vår kamp så trillade jag mentalt. Jag orkade helt enkelt inte med den uppenbarelse som nådde mig. Den som sa att jag förmodligen skulle leva mitt liv helt annorlunda än jag själv alltid trott och ville. Det är tungt att få en sådan uppenbarelse, insikt.
Tanken var så svindlande. Jag kommer ihåg den stunden, den minuten så tydligt. Det var som om golvet försvann under mig, som när mamma dog, och jag kunde inte andas. Rent fysiskt så fungerade inte andningen. Jag fick kämpa för att få luft och jag fick ligga på sängen och kämpa mellan alla tårar som rann. Min man, Fina M kallad här på bloggen, låg och höll om mig allt han orkade och försökte lugna mig. Inget fungerade och jag vet ärligt talat inte hur länge vi låg så där. Men det var länge.

Jag skrev om det ögonblicket här på bloggen och jag fick många, många mail om hur jag kunde försöka att komma tillbaka. Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan alla de mail jag fick. Åh, jag står i tacksamhetsskuld till världen för att återgälda alla fina människor!
Hur som helst, jag hittade en mottagning inte lång från där jag bor. En privat mottagning med psykologer. Jag ringde och fick en tid hos en läkare ganska omgående och hon konstaterade, att jag verkligen behövde hjälp. Jag snorade och grät och tackade universum för att mottagningen är landstingsansluten. Jag hade aldrig haft råd att betala 2000 kronor i timmen för att få hjälp. Då hade vi inte haft råd med IVF-försöken...
Sagt och gjort, jag fick gå till en KBT-terapeut. Det kändes bra att få häva ur sig allt men efter tredje gången så insåg jag att hon inte gav mig något. Hon förstod helt enkelt inte hur det är att vara ofrivilligt barnlös. Jag blev ju gravid inför det tredje besöket hos henne och jag uttryckte min oro över att det kanske inte går vägen. Hon sa att jag inte skulle tänka så. När de blev tonåringar så skulle jag knappt "stå ut med att vara mamma". Jag kunde få låna ett av hennes fyra barn så fick jag se.
Så sa hon. Till mig. Som var där för att få hjälp att komma över min rädsla att kanske aldrig få bli mamma. En som ser livet och barn som det största vi någonsin upplever.
Jag gick aldrig mer dit och insåg att själv är bäste dräng. I alla fall om man vill undvika att betala 2000 kronor i timmen för någon som är proffsigare än vad hon var.
Ja, klart att jag är lite bitter, men det har gått över. Nu är jag mest förbannad.

Jag tror, och det här är helt baserat på mina egna erfarenheter och empiriska studier, att jag ändå hade tur som fick tag på en läkare och en terapeut så fort. Jag vet ingen, INGEN, som är ofrivilligt barnlös som per automatik har blivit erbjuden psykiskt stöd av någon som är insatt i hur det är att vara ofrivilligt barnlös. Det borde finnas en psykolog på varje IVF-klinik. Men det gör det inte. Och absolut inte på de privata klinikerna. Det tycker jag är märkligt.

Det är svårare att öppna upp en restaurang i Sverige idag, än att öppna en IVF-klinik. Där liv blir till. Bara en tanke som har slagit mig...

Vad vill jag då säga med det här? Jo, jag önskar att de som inte behöver kämpa lika mycket som vi, får en viss förståelse för HUR tungt det är att inte kunna "få" barn. Hur otroligt mycket det påverkar våra liv. Att livet på något sätt rasar samman och att det är väldigt, väldigt svårt att leva med. Vi behöver bara lite, lite förståelse och empati från vår närmaste omgivning så att vi överlever. Och kanske lite professionellt stöd.

Därför betyder den här dagen, Ofrivilligt Barnlösas Dag, väldigt mycket för oss. Den lyfter upp vårt problem så att vi själva inte måste berätta och förklara för utomstående. Med en "egen" dag så blir en gemensam insats att det blir lite, lite lättare att fortsätta kampen mot ett barn.
Vår dag ska vara en del av det stöd som verkligen behövs i kämpandet. Det vill jag.
För av allt stöd jag har fått, vill jag göra allt jag kan för att få vara ett stöd tillbaka.

Idag skiner solen och jag önskar ALLA mina kämpande vänner där ute, en underbar dag där njutning går före temperaturer, ägglossningsstickor och gynstolar. Jag önskar alla er en dag full av empati, ömhet och kärlek. Och ett steg närmare er dröm. Det är vår dag idag.

Många kramar till alla ofrivilligt barnlösa.

fredag 25 maj 2012

Aj.

Hur det kan kännas när man inte är delaktig i Mors Dag. Läs HÄR.

Aj. Mitt hjärta gör ont.

Kram

TV-tajm!

Imorgon smäller det! Då är det Ofrivilligt Barnlösas Dag för andra gången. Tjohooo!! Vi är ta mig tusan bäst!
Tänk att vi lyckas att få det uppmärksammat igen. Det är helt otroligt.
Imorse klev en fantastisk tjej fram i tv-rutan också. Joanna Doweyko. Hjälte. Hon berättade precis som det är. Allt det jobbiga, allt kämpande. Åååh, vad bra du är, Joanna! TACK till dig!
Se henne HÄR.

Och idag har jag minsann finbesök här! Jenny_Maria är här! Ytterligare ett bevis på att man aldrig ska ge upp. Hon har lyckats med det underbara konststycket att bli gravid efter många års kämpande. High five på den liksom!

Nu ska vi slappa i skuggan på altanen tillsammans med coola Mini.
Imorgon blir det dags för årets inlägg - "Ofrivilligt Barnlösas Dag" sett från mitt perspektiv.

Soliga kramar!

måndag 21 maj 2012

Första steget

Jahapp. Första steget mot ett syskonförsök är taget på själva matfronten, hehe. Mini har ätit sin första smakportion. Mosad morot. En halv tesked. Wow, liksom!
Hon var överlycklig och älskade det. Skönt att det gick på räls. Nu är det i och för sig inte själva syskonförsöket som ligger till grund för att vi provade med en smakportion redan. Det var ren nyfikenhet från både vår och Minis sida. Alltså en del av Minis utveckling först och främst. Sen råkar det ju ha en positiv effekt på vägen mot syskon också, så det är en bonus på något sätt.

Det känns lite märkligt att vi faktiskt börjar närma oss försöket. Jag ska ta och maila kliniken i Riga också och höra kring lite mer detaljer. Och så måste jag bara ta tag i det här med att kontakta min gyn och fråga om hon kan hjälpa till igen med undersökningarna. Sånt är bäst att ha ok på INNAN vi börjar. Har jag lärt mig av erfarenhet.

Kram i solen!

torsdag 17 maj 2012

Lyckotankar

Nu ammar jag bara på morgonen (leendet från Mini när hon vet vad som är på gång; ligga och gosa och äta SAMTIDIGT, är priceless och det är svårt att veta att jag ska vänja bort det...), en gång på förmiddagen och en gång på eftermiddagen. Sakta men säkert går det ner. Målet i maj är att bara amma på morgonen och eftermiddagen. I juni blir det bara morgonamning och i slutet på juni är målet att inte amma mer. En konstig tanke, men så är det. Min lilla stora tjej, liksom.

Imorse låg jag och tänkte på hur det blir nästa sommar. Om vi nu lyckas med syskonförsöket. Då vaknar jag förmodligen med två barn och Fina M i sängen. Packade som sillar men lyckliga.
Blir det inget syskon så vaknar vi tre i sängen och lika lyckliga ändå.
För kommer sorgen så kommer den tidigare och jag vet att vi kommer över den fort nu när vi har Mini. Hon är vårt allt och allt annat utöver det är ren bonus.
Jag ser fram emot nästa försök. Det är spännande på något sätt, inte lika oroligt som innan Mini kom. Nu känns det mer som ett riktigt roligt projekt som bara kan ha en bra utgång. Vi vinner ju oavsett på något sätt. Vi har redan Mini.
Tänk att ligga fyra stycken i vår säng... Oj, oj, oj. Den är bara 160 cm bred för sovrummet är ganska litet. Det blir kaos, hahahaa! Bra att ha ett hus och bara utnyttja ett rum liksom.
"Myyysigt!", som Fina M skulle säga det (med lite töntig, bonnadialekt, hahaa!).

Ja, ni ser ju. Jag planerar och drömmer. Och längtar.
Just nu känns det med andra ord som att jag tar ett misslyckat syskonförsök ganska lätt. Som om jag klarar av det. Galant. Men det kan nog ändras. Jag är ju inte så rutinerad gällande den biten ännu... Jag VET att just syskonförsök, sekundär ofrivillig barnlöshet, kan få många att må t.o.m. sämre än de som är ofrivilligt barnlösa utan barn sen tidigare. Så jag försöker att ta en sak i taget. Men det är svårt när Mini finns. Jag är lycklig med henne och vill absolut inte förlora den lyckan.
Viktigt, viktigt. INTE tappa bort lyckan på vägen mot syskon. Inte.

Stora tankar så här på förmiddagen...

Kram där ute

måndag 14 maj 2012

Ett nytt liv!!

Jag har långväga besök så det här blir kort.
Jag vill bara varmt gratulera en tjej som jag värnar om. Hon har ett hjärta av guld och har kämpat i många år tillsammans med sin man. Äntligen. ÄNTLIGEN har deras lilla dotter kommit till världen!
GRATTIS, Luiza. Grattis hela familjen!

KRAM

söndag 13 maj 2012

Likhet

Mini fyllde 16 veckor i fredags. Och jag gjorde något som jag själv aldrig gillat... Jag lade ut en bild på henne på Facebook.
Jag lovar, det var inte för att skryta över att jag fått barn! Det var mest för att många av mina långväga vänner vill se bild på henne medan jag inte vill lägga upp bilder på henne av rena integritetsskäl. Men nu blev det så.
Då fick jag en kommentar av en gammal vän till familjen. Hon menade att Mini är lik min mamma. Hon har sagt det förut och flera andra tycker att Mini påminner om mig.
Själv tycker jag att hon är väldigt, väldigt lik Fina M, men om jag anstränger mig lite och kisar med ögonen så, jo, visst, hon KAN nog vara liiiite lik mig faktiskt. Om inte annat så har hon en massa later för sig som jag också hade som barn Och så vickar hon på tårna i tid och otid, precis som jag.

Där ser ni. Gener är inte alltid allt här i världen. Likhet sitter ofta i betraktarens ögon. Och det är det som räknas.
Mini är lik mig. Massor. Sa jag att hon är vacker? Hihi!

KRAM

fredag 11 maj 2012

Bollar tankar

Jag tänker mer och mer på syskonförsöket. Kanske inte på själva försöket utan mer på vilken skillnad det är mot vägen mot vår lilla Mini. Då hade vi inget barn alls. Nu har vi ett och är så fantastiskt lyckliga. Därför känner jag mig inte lika hjälplös som jag gjorde tidigare.
När vi kämpade för att få Mini så fanns det ingen annan väg ut. Det fanns bara vägen mot ett barn. Att inte nå det målet vågade jag knappt tänka på och den gången jag VERKLIGEN gjorde det, ja, då fick jag panik och fick gå och prata hos ett proffs (som i och för sig var galet oproffsig inser jagnu i efterhand...) några gånger.
Den här gången känns det så klart mycket, mycket lättare. Än så länge i alla fall. Just nu känns det nästan enkelt. Kanske är det för att jag till sist lyckades bli gravid (på 7:e försöket) och nu tror min förvirrade hjärna att det ska gå igen? Eller är det så att jag känner mig så lycklig och trygg med Mini att det egentligen inte spelar någon roll? För mest av allt så är det ett syskon till Mini vi vill ha mer än ett barn till för vår egen skull. Släpper kanske pressen på grund av det?
Jag vet inte. Tryggt känns det i alla fall. Avspänt. Jag vet vad jag vill och vad jag tänker göra på något sätt.
Jag ska börja träna (skulle ha börjat för längesedan men har inte kommit till skott...erhm...) och sluta amma. Och så ska jag äta nyttigare igen. Jag ska känna mig fysiskt och psykiskt bra med andra ord. Det psykiska har jag alltså inga problem med den här gången. Det kan i och för sig ändras ganska fort, tror jag, men jag får utgå från att allt är bra just nu och fortsätter att vara så.
Träningen MÅSTE jag ta tag i. På söndag köper jag träningskort och börjar med några enklare pass. Måste ta det lite försiktigt med magen trots att det är den jag vill dra in några centimeter, hihi. Kejsarsnittet är i alla fall läkt helt och hållet på ett utmärkt sätt. Skönt!

Ja, det är sådana tankar jag har just nu. Lite enklare planering. Jag har också kommit på att jag måste kontakta min gyn och fråga om hon vill ställa upp med kontroller igen. Det gör hon nog. Hoppas jag... Annars blir det jobbigt. Suck, alla dessa fega läkare som inte vill hjälpa till. Det är ju inte direkt olagligt så jag förstår inte varför de inte vill. Märkligt.
En annan märklig sak är att man inte har rätt att försöka få syskon till ÄD-barn i Sverige. Det bestämmer politikerna. Helt rubbat, enligt mig. För jag kan inte se en enda anledning till att man inte skulle få vård för det. Inte en enda anledning. Makes me lite spyfärdig när jag tänker på det. Tankarna går till någon dålig nazifilm om hur staten styr och manipulerar människors liv... Urrrk.

Förresten, Föreningen Barnlängtan har startat en lokalförening i Östergötland. Fantastiskt kul! Nu hoppas jag att de får många (eller inga alls är väl det ultimata egentligen...) medlemmar så att ingen behöver känna sig ensam och så att alla som behöver får stöd.

Kram till er som behöver

onsdag 9 maj 2012

OBD 26/5 på Facebook!

Men! Så glad jag blir!
Ofrivilligt Barnlösas Dag finns nu som event på Facebook. Gå in och delta och dela med er av eventet i bloggar och statusar! Tjohooo!

KRAM för det

tisdag 8 maj 2012

Vädjan om OBD den 26/5

Den 27:e maj är det Mors Dag. Dagen före, den 26/5, är det Ofrivilligt Barnlösas Dag.
Det "bestämde" jag förra året. Då skrev jag i och för sig den 28/5 men 2011 var det dagen före Mors Dag liksom...
Min tanke var väl att vi som inte har barn ska kunna få lite större uppmärksamhet på just det sättet. Dagen blir sammanknuten med Mors Dag med andra ord.
Och, visst, jag kunde ha valt dagen före Fars Dag också, men nu är jag tjej så det blev Mors Dag.
Tänk om den dagen blev lika erkänd som Mors Dag. En dag inskriven i almanackan. En dag då man ärar och hyllar ofrivilligt barnlösas kamp så att de orkar fortsätta. Det vore något, det.

Förra året fick vi till och med lite utrymme i etern! Fina Loba pratade på radio, jag pratade på Rix FM (klippet längst ner).
Men framförallt, så skrev vääääldigt många bloggare ett inlägg med titeln "Ofrivilligt Barnlös" den dagen. I inläggen berättade alla sin historia om hur de har det i sin barnlöshet och hur deras liv ser ut. Googlar man på "Ofrivilligt Barnlös" så hittar man en hel del av våra inlägg (efter alla lite mer offentliga sidor...) och då får folk veta hur det är. De som inte är i vår sits får veta.

Jag vill så gärna att "Ofrivilligt Barnlösas Dag" får leva vidare. Jag vill verkligen hylla alla som kämpar eller har kämpat. Jag vill uppmärksamma att det inte är så förbaskat lätt att bli gravid. Det är ett lotteri och jag vill få ut information om att man ska värna om sin fertilitet så länge den finns. Om den finns.
Det är viktiga grejer. Alla kvinnor borde i tidig ålder be om att ta ett test för sitt AMH-värde t.ex.. Många säger att det inte är tillförlitligt, men det struntar jag i. Är värdet för lågt så har man ingen äggreserv. Är värdet högt så är det i alla fall inte äggreserven det är fel på om man inte blir gravid. För, tänka sig, det är inte många tjejer som vet att man kan hamna i klimakteriet redan i mycket ung ålder.
Men det är bara ett exempel, så klart. Jag vill helt enkelt uppmärksamma ofrivilligt barnlösas situation, inte "fira" vår situation... Bara så att det blir klargjort.

Så i år infaller alltså "vår" dag den 26/5. Själv tänker jag skriva ett inlägg om varför JAG tycker att dagen behövs. Lite mer detaljerat än vad jag har gjort ovan.
Titeln blir "Ofrivilligt Barnlösas Dag".

Det vore kul och fantastiskt om fler hängde på och skrev inlägg med samma titel... Vill ni? Orkar ni? Och orkar ni sprida det vidare?

Snälla?

Kramar till er alla!

Utmaningar

Nu, minsann, nu ska det svaras på frågor. Här kommer FC:s frågor:

1. Vilka ord använder du om dig själv i en arbetsansökan?

Prestigelös, initiativrik, positiv, driven, social

2. Vilka ord tror du att din närmsta vän skulle välja istället?

Snäll, påhittig, positiv, driven, social

3. Om du fick ta med dig en enda sak inför en flytt utomlands, vad skulle det vara?

Min iPad

4. Om du inte skulle ha valt det yrke du nu har, vad skulle du ha valt istället tror du?

Arkitekt, helt klart. Jag ritade rum och hus redan som liten (ok, inga arkitektritningar direkt men intresset fanns där).

5. Om du ser framåt 10 år i ditt liv – hur skulle du vilja att livet var då?

Då vill jag ha mitt egna företag med flera olika rörelser; den där lilla baren vid vattnet i det gamla stallet jag sett, en liten specialistfylld konsultbyrå och en hemlig grej jag tänkt på... Och så har jag ett barn till och kramas med mina barn och Fina M hela dagarna. Jo, det MÅSTE gå att kombinera allt det där på något sätt, hahahaaaa!

6. Kan du minnas hur du trodde att ditt liv skulle se ut idag när du funderade för 10 år sedan?

Hahahaa! Jo, jag skulle ha en lååång, mörk man (typ, Big i "Sex & the City") och tre barn och så skulle jag vara miljonär och bo utomlands. Så blev det visst inte och det är jag otroligt glad för idag!

7. Händer det att du låtsas ha ett roligare liv än du faktiskt känner att du har?

Näe, jag är apkass på att låtsas. Jag kan fantisera hej vilt men att sen låtsas...näe, not me. Och så är mitt liv faktiskt riktigt roligt även om kampen för att få ett barn inte var speciellt kul. Men så här i efterhand så har det gett mig så mycket så livet är roligare nu än innan. Jag har aproligt liv!

8. Hur tror du att människor som läser dig uppfattar dig?

Som ganska "fladdrig" känslomänniska men med skinn på näsan.

9. Är bloggandet en viktig del av ditt liv?

Absolut! Utan min blogg hade jag aldrig fått så mycket hjälp med att bli gravid och jag hade aldrig träffat de nya vänner som jag har idag.

10. Gråter du när du ser saker du berörs av?

Jaaa.....jag är en bölfia. Gråter i tid och otid. För allt.

11. Vad kan du inte sova utan?

Idag är det så klart Mini, men jag har en mindre extrakudde som ser ut som en sol. Den är så bra att ha när jag läser i sängen så den är nästan oumbärlig. Faktum är att den har följt med mig på nästan varenda resa jag gjort!


Och här kommer toncis frågor:

1. Finns det något i ditt liv som du ångrar och skulle gärna göra om om det gick?

Jag trodde att det var att aldrig tog det där jobbet på en jättestor skonare för evigheter sedan, men det är det nog inte. Det är faktiskt en dum grej som jag sa till en person och som jag inte bad om ursäkt för. Idag har vi ingen kontakt och det känns trist att aldrig få rätta till mina klantiga ord (ni vet, när ord kommer ut fel och misstolkas och det man vill ha sagt blir helt fel...).

2. Vad tycker du är den tråkigaste sporten att titta?

Bandy. Suck, så dödligt trist. Man ser ju inte bollen!

3. Vilket land som du besökt i ditt liv var en stor besvikelse?

Inget, vad jag kan komma på just nu. Däremot blev jag besviken på staden Milano. Usch, dit vill jag aldrig igen.

4. Vem lagar oftast mat hos er hemma?

Förut var det jag men nu är det Fina M.

5. Har du någon rädsla?

Spindlar. Får panik....

6. Finns det något som du skulle gärna vilja ändra i Sverige?

Jaaa! Sjukvården för ofrivilligt barnlösa!! Och den här "vi-vet-bäst-mentaliteten" som svenskar över lag verkar ha. Ja, jag generaliserar, men ändå...

7. Vad tycker du är bäst med/i Sverige?

Att vi vet bäst, hahahaa! Nej, jag skojar. Den mångsidiga naturen. Stränder, berg, hav, skog, sjöar, böljande ängar... Åååh, allt är så vackert! Och så gillar jag årstiderna.

8. Vad är din bästa egenskap?

Jag är prestigelös.

9. Vad är din sämsta egenskap?

Jag är för snabb ibland. Och då pratar jag inte löpning utan handling.

10. Vilken kändis utseende skulle du gärna ha om det gick?

Halle Berry. Tyvärr är jag ju en lönnfet, rågblond svenne-banan så jag kan aldrig komma i närheten.

11. När har du börjat blogga och varför?

2009 och på grund av att vi klev in i IVF-träsket. Jag vill dela med mig av mina erfarenheter och tankar för att vara till hjälp för andra. Mest för att man inte ska behöva känna sig ensam när det är som värst.


Jag skickar inte utmaningen vidare...


Kram

måndag 7 maj 2012

Bestämt

Det blir nog bara ett embryo för insättning trots allt. Efter era kommentarer och övervägande här hemma så gör vi nog så. Vi har fem i frysen så två borde väl klara en upptining och insättning i alla fall. Det blir två resor totalt om det inte fungerar på första frysförsöket.
Nu blev jag nervös. För första gången. Åh, jag inser hur gärna jag vill att det lyckas! Huga. Men jag lovar att inte bli desperat och bara fokusera på syskon. Blir det så blir det. Mini betyder allt i första hand. Ett syskon får dela den platsen först när han eller hon är här.
Mini, älskade unge. Vad glad jag är att vi inte gav upp. Betalningen överträffade våra förväntningar. Hon är helt enkelt bäst, hahahaa!

Idag har hon krånglat lite med maten. Det verkar som om hon inte förstår att hon får plats med mer mat i magen numer jämfört med för en månad sen. Resultatet blir att hon vill äta oftare eftersom hon är större och då blir hungrigare fortare.
Det innebär att vi ger mjölkersättning lite oftare nu. Mitt enda "mjölkbröst" hinner inte med i produktionen riktigt nämligen. Men det gör inte mig något. Då vänjer hon sig mer och mer vid flaska och det kanske blir lättare att bli amningsfri inför syskonförsöket. Om jag nu ska tänka positivt, hihi!

Jag tackar örresten för utmaningarna jag har fått! Ska försöka att hinna svara på dem i nästa inlägg som kommer imorgon.
Tills dess: njut i vårkvällen!

Kram

fredag 4 maj 2012

Dags så smått igen

Nu börjar jag nog skriva lite mer frekvent här igen. Anledningen är att vi vill försöka få till ett syskon till Mini.
Eftersom jag måste vara "amningsfri" inför ett sånt försök och även en del annan planering lär behövas göras så är det lika bra att börja skriva om syskonresan redan nu. Allt och inget kan ju hända...

"Varför då utmana ödet igen?", tänker nog många. "Var glad för den lilla, fina Mini ni fått.", kan jag tänka mig att en del tänker.

Jag har en bror. Han är fem år yngre än jag. Hela vår uppväxt har vi stöttat och funnits för varandra. Vi har alltid älskat varandra högt och de gånger vi bråkat kan jag räkna på en hand eller två. Det är många som har kommenterat vår kärleksfulla relation med väldigt positiva ordalag. Jag kan inte tänka mig ett liv utan honom och den glädje jag haft och har tack vare honom. Syskon för mig innebär alltså glädje, trygghet och kärlek. Det vill jag försöka ge Mini. Ett syskon.
Vi har 5 frysta embryos i frysen. De slängs om vi inte använder dem alternativt donerar dem till någon som behöver dem. Men först vill vi ha dem för oss själva med andra ord. Blir det något eller några över så donerar vi dem.

Så syskonförsök it is.
Steg ett är väl att sluta amma med andra ord. Mini fyller 4 månader (eller snarare 16 veckor, för 4 månader blir hon den 20/5, trixigt det där med veckoräknandet...) på fredag nästa vecka. Jag har ingen intention att sluta amma redan men i sommar, kanske i juli, i alla fall. Lite hänger väl på hur det går med introduktionen av smakportioner och hur väl hon fortsätter att acceptera mjölkersättningen hon får nu. Hon får bestämma i grund och botten helt enkelt, men förhoppningen är att allt fungerar och att jag inte ammar mer i slutet på juli.
Med den intentionen borde vi kunna påbörja ett nytt försök i slutet på september kanske. Om nu mensen kommer som den ska.... Och fäster embryot så blir det syskon i juni/juli nästa år. Då blir det full rulle här hemma gissar jag.

Och sätter vi in ett embryo eller två? Det är frågan det. Fina M vill bara att vi sätter in ett. Han vill INTE öka risken för tvillingar. Samtidigt så vill jag sätta in två embryon eftersom det ökar chansen till graviditet överhuvudtaget. Det får helt enkelt diskuteras över sommaren.
Undrar hur alla andra resonerar? Någon som vill dela med sig av hur ni tänkte/tänker kring ett eller två embryon vid insättningen?

Så var vi igång igen då...

KRAM