Morgonresa

Imorgon är det dags för ett läkarbesök igen för att kolla att allt utvecklas ok. Maken ska åka bort i tre dagar med jobbet så jag ska dit ensam. Det har jag inget problem med alls men det slog mig att en del kanske skulle ha det. En del vill nog göra allt tillsammans och i synnerhet såna här stora livshändelser. Alla steg, hela vägen, tillsammans.
Jag vet inte hur min man känner inför det men för mig är det lite annorlunda. Jag vill inte förstora upp det här även om det är stort. Jag vill att det ska bli stort när jag är gravid. Precis som det hade varit om vi hade blivit med barn på normal väg. Förmodligen känner jag så eftersom inget är säkert eller givet. Det är det inte när jag blir gravid heller men då är det i alla fall så att jag är gravid. Innan dess är det bara en massa kemi. Det är spännande men inte så stort som att vara gravid. Jag tror att en del som inte gjort IVF inte har förståelse för det. De gör själva IVF:en till en stor grej. Det är det, men det är inget att bli överexhalterad av. Det är ju graviditeten vi vill glädjas över, inte försöken.

Så imorgon bitti är det dags igen. Maken gör en resa ut i Europa medan jag gör en morgonresa till Carl von Linnékliniken för att se att vår barnresa fortsätter som den ska.

Vin...

Fan! Igår var jag på middag och tänkte mig inte riktigt för. Jag drack inte bara ett glas vin som det var tänkt utan flera stycken. Nog för att det inte står någonstans att Puregon och vin inte är farligt men ändå... Alkohol är inte bra för kroppen alls så varför skulle det vara bra när man genomgår en IVF-behandling? Fan, vad korkad jag är!!!

Idag svettas jag i mängder. Jag tänker mig att det är så här det är att vara i klimakteriet. Jag har ingen aning om det ska vara så här när man tar Puregon-injektioner eller om det beror på att jag var jävligt korkad och drack vin igår. Usch, jag önskar verkligen att jag kunde ha det ogjort! Dum, dum, dum! Men nu är det som det är. Jag tänker inte ens tänka på vin i fortsättningen. Nu är det fokus på att få barn.

Flummigt

Igår var det dags för första dosen Puregon.
Oturligt nog så var jag inbokad att gå och se After Dark just igår kväll. 45 minuter innan showen skulle börja trängde jag in mig på en trång toalett inne på Tyrol. I instruktionerna står det att man ska vara ren om händerna (så klart!). Det kändes inte som om det spelade någon roll eftersom jag stod på en omöjligt steril toalett på krogen där halvpackade damer kissat ut sina sista droppar innan de skulle tillbaka ut i lokalen och fylla Tena-skydden igen. Ungefär så fräscht. Men vad gör man inte? Jag hade med mig en ny flaska alcogel från Apoteket som jag dränkte in händerna i.
Efter lite stabilt fibblande lyckades jag få i lösningsampullen i pennan (sprutan), sätta dit nålen och ställa in dosen. Sen var det bara att ta tag i magen och sticka. Jag trodde nog aldrig att det skulle gå så smidigt men jag bara gjorde det. Och just då, när jag stod där med nålen i magen, så rycker någon otåligt i dörren. Fan, jag trodde att nålen gick av när jag hoppade till! Men den höll och mitt hjärta hoppade bara ut genom ena örat. Förbaskat, något liknande tänker jag aldrig göra om!! Flummigt och stressigt. Nej, inget mer sånt där flum för min del.
Under showen kände jag mig lite, lite, lite illamående men det kan lika gärna varit inbillning. Och illamåendet försvann för showen var så jävla bra och fartfylld. Och den muskulösa killen i början av gypsy-scenen tog fullkomligt andan av mig och resten av publiken. Tillsammans med ljussättnigen gjorde han en sagolikt vacker entré! Så snyggt och så rätt. Babsan och Lindarw är helt fenomenalt skickliga och glitter är aldrig fel. Vackert gjort alltihop helt enkelt!

Idag stack jag till hemma i soffan framför tv:n istället. Så mycket trevligare trots att Idol inte är i närheten av underhållning som After Dark... Men i alla fall inget illamående utan snarare trötthet efter en lång arbetsvecka. Och så var min fina, fina man med. Det slår allt.

Födelsedag

Ett litet PS.
Såg just att Katrin Zytomierska fyller år på samma dag som jag. Så det är inte endast vår rappkäft som vi har gemensamt.

Och så inser jag att hon är jäkligt vettig i mångt och mycket. Jag tycker bara att hon är galet mer extrovert än vad jag är.

IFV på riktigt

Idag var jag hos farbror IFV-doktorn. Det gick jättefort! Ultraljudskoll och ett blodprov och sen var det klart. Jag förstod bara inte vad jag ska göra nu. Om jag nu har tagit den där nässprayen i tre veckor och allt INTE är ok, vad gör jag då? Och om det ÄR ok, vad gör jag då? Precis som det står i infobladet eller ska jag göra på något annat sätt eftersom det gått lite längre tid? Sköterskan sa att hon skulle ringa mig efter lunch för vidare instruktioner om vad jag ska göra. Förbaskat skönt.

Efteråt gick jag och syrran och fikade och pratade om livet i allmänhet. Min goa make kunde inte följa med på kontrollen eftersom han legat sjuk i svininfluensan och var tvungen att jobba den första helfriska dagen. Så det blev syrran som hängde på istället. Jag frågade henne mest p.g.a. att hon sitter hemma en del med en 4-månaders bebis och en 2,5-åring. Kan nog vara skönt att få komma iväg på ovanligt äventyr för en gångs skull. Men nu i efterhand inser jag att det var skönt att ha henne med mig. Såna här läkarbesök ter sig mer normala då på något sätt. Jag vet inte varför jag känner så men det blir inte så uppförstorat på något sätt. Och den här gången kändes det lite trist eftersom jag befann mig i status quo.

Klockan 13:15 ringde sköterskan. Jo, min värden var så låga som de ska vara trots att ingen blödning skett så imorgon halverar jag nässpraydoseringen med Synarela och får börja med Puregon-sprutorna! Tjohooo!!! Jag ska på After Dark med syrran så första injektionen får ske på Tyrols toalett. Hahahahahaa! Snacka om knarkvarning... Det kommer verkligen att kännas galet.

13:20 gick jag på toa och fick samtidigt den förväntade blödningen. Tajming. Det känns jävligt bra nu. Ringde min man och berättade och någon halvtimme senare kom verkligen världens finaste sms från honom. Fan, han är bäst.
Nu ska vi fira med ett sista glas vin.

Lustigt

Hahahaa! Jag skrattar så jag storknar när jag läser Katrin Zytomierskas blogg. Hon skriver så sjukt roligt. Rakt på sak bara. Pang på. Inget knussel. Jag kan förstå att folk stör sig men själv så tycker jag verkligen att hon ska få skriva vad hon vill och i synnerhet när det gäller henne själv. Det är underhållande.
Hon är på smällen och gillar verkligen inte barn. Hon är ung, snygg, rappkäftad och underhållande tycker jag. Själv är jag i alla fall rappkäftad men där slutar nog likheterna mellan mig och Katrin. Jag kämpar som ett djur för att bli gravid och jag gillar barn hur mycket som helst. Tro nu inte att jag är en sån där förbaskat fånig tjej som vrålar "Ååååh, sååå sööööt!" så fort jag ser en unge. Nej, jag gillar ungar för att de bara är som de är. Inga konstigheter, som Håkan skulle ha sagt.

När de är under två månader tycker jag i och för sig att de är sjukt trista och inte alltför söta. Det är när de kan börja fästa blicken som de blir roliga. Och alla dessa roliga kommentarer och saker de gör. Det skulle vara kul om jag lyckas få till en sån unge nu. Jag tycker allt att det där sprejandet med Synarela borde ta mig till nästa nivå (det här är som att spela tv-spel...) så att jag får börja med sprutorna istället. Jag vill komma lite närmare liksom. Och så smakar den där nässprayen lite illa när den når halsen.

Ja, det är lite lustigt allting. En del blir med barn och vill egentligen inte ha några medan andra får kämpa stenhårt för att få barn. Och en del vill hellre sticka sig i magen än att ta nässpray på grund av smaken.

Nålar

Idag är jag inne på dag 13 med nässprayen. Vid det här laget trodde att jag skulle ha fått den där blödningen man ska få, men den har inte kommit. Två veckor ska det ta står det i pappret vi fick med oss från doktorn. Där står det även att man ska ringa när blödningen varat i en till två dagar. Även om den inte kommit ska man ringa. Jaha. Jag tänker ringa idag. Vara lite proaktiv helt enkelt.
Efter perioden med nässpray ska jag gå över till sprutor! Hur tuff är man inte när man kan sticka sig själv?! Så känns det i alla fall för jag är världens största mes när det kommer till smärta. Jag klarar inte att få ett myggbett utan att gråta av smärta. Typ.
När det var dags att prova att sticka mig själv hos doktorn så var jag gråtfärdig. Natuuurligtvis så dolde jag det alldeles utmärkt eftersom min man satt svimfärdig i en stol brevid (för att vara mentalt stöd, men det var det sista han var, han klarar inte av att se sprutor eller själva sticket).
Med svettiga händer så lyckades jag till slut att sticka in den där überlånga nålen rätt in i magen. Det kändes ingenting. Jag vet inte om det berodde på att nålen var sylvass och tunn eller om jag behöver förbränna mer fett... Jag vill tro på det förstnämnda.
Hur som helst, nu när jag vet att det inte gör ont så vill jag bara börja med injektionerna på en gång! Det är ju ett steg närmare ett potentiellt barn.

Vi, vi, vi

För tusan vad man kan vilja något! Hur mycket som helst. I ärlighetens namn så måste jag säga att vi är verkligen värda att få vår vilja igenom. Så mycket som vi har tränat på att göra barn!!
Till en början så sa vi att det krävs mycket för att få till riktigt snygga öron. Så vi var tvungna att träna mycket på det. Att göra barn med snygga öron alltså. Vi tränade så fort vi hade en stund över. Tro mig, det är inte så kul i längden. Till slut blir den där roliga, mysiga, skojiga aktiviteten inte lika rolig. För min del kändes det till slut lite som ett tvång.
Naturligtvis är det inte tvång för mig att vilja älska med min man men när det ska räknas dagar, kännas efter i magen, köpas ägglossningstester, kolla in olika familjelivssajter och hoppas innerligt i all oändlighet, ja, då blir det inte lika kul längre.
I mer än ett år har vi hållit på så. Och samtidigt har halva min omgivning frågat mig (och min man) om vi inte ska skaffa barn snart.
"- Ni börjar ju komma upp i ålder."
"- Äsch, ni är unga, det borde gå i ett kick."
"- Är du inte gravid snart?"
"- Så du vill inte ha vin till maten? Gravid?"
"- Jag önskar verkligen att ni fick ett par fina ungar så att ni förstår hur härligt det är."
"- Du förstår inte vad kärlek är förrän du skaffar barn."
"- Hur kommer det sig att ni inte har barn än?"

För Guds skull, hur kan människor vara så okänsliga?
Och skulle någon utan barn inte förstå vad kärlek är? Det är klart att de gör. Annars skulle vi inte försöka få barn. Vi vill uppleva just DEN kärleken. Kärlek finns ju i så många olika former.

Sådana kommentarer och folk som "lägger sig i" vårt privatliv gör att jag och min man skapar ett alldeles eget speciellt band oss emellan. Det är det inte många som får uppleva och det gör att det är lättare att hantera dumma kommentarer. Vi vill göra det här på vårt sätt. Ifred. Vi vill välja själva vilka vi vill prata med. Vi skäms inte, men vi vill bara ha vårt privatliv privat. Det är allt. Vi. Min man och jag.

Och nu har vi fått nytändning. Vi har varit på Carl von Linnékliniken i Uppsala för att få vägledning, tips och börja en IVF-behandling. Tjohooo! Det känns äntligen så bra. Ett litet större hopp har vaknat till liv igen.

Idag är det den sjätte dagen jag sprayar Synarela i näsan. Det ska "nollställa" min ägglossning för att lättare styra utvecklingen och produktionen av mina äggblåsor med hormoner senare i behandlingen.

Äntligen kanske vi kan får vår önskan uppfylld!

Jag

I mina tidiga tonår sa jag alltid naivt att jag skulle skaffa barn när jag blev 28 år. Det var en bra ålder att få barn i trodde jag. Nu blev det inte så. Tiden har rullat på och medan vänner skaffat barn har jag och min man halkat efter på den fronten. Vi har ett otroligt rikt liv men nu vill vi faktiskt ha barn. Det är lättare sagt än gjort ibland och det vill jag dryfta här.
Kanske kan det hjälpa någon annan som vill ha barn men som vi har svårt att få till det. Kanske kan någon få uppslag och information från mina tankar. Kanske kan mina tankar bara få samlas och bidra till att en fin liten kille eller tjej kan få läsa i framtiden om hur välkommen han eller hon är.

Så tänker jag...